Annonser

Det är friskt nu på morgonen

18 09 2017

Hoj Hoj,

Ja nu börjar det blir friskt på morgonen. I morse var det 4 grader då jag skulle behöva ge mig iväg till gruvan. Då fick hojen stå kvar. Jag har inte kört på ett par dagar nu så det börjar suga i tarmen. Helgen gick åt till taktvätt och det återstår att lägga på medel för att förhindra återväxt av mossa. Kanske fördröja för den är väl svår att bli av med, men jag hoppas på det bästa.

Det är två yrken jag helst av allt har önskat att jag utbildat mig till. Det ena är ljudtekniker. Dom som känner mig förstår min passion för spakar och knappar. Tänk att sitta vid ett mixerbord och sköta ljudet till en musikal eller en teater. Full kontroll över alla kanaler. Vilken känsla.

Det andra är lokförare. Står nog högre än ljudtekniker. Det är något visst med RC loken som drar igång. Vilket ljud. Får rysningar bara jag hör det. Jag var på väg en gång att söka lokförarutbildning, men tyvärr gjorde jag inte slag i saken. Jag satt rätt nöjd med ett arbete på orten, men vad jag ångrar mig idag. Såg idag att det kommer att behövas c:a 200 lokförare inom dom närmaste åren. Hade jag varit runt 50 så hade jag sökt direkt till lokförarutbildning som är på 1,5 år. Knallar in på centralen ibland och sätter mig ner på bänken vid spår 10. Lyssnar på en avgång. Drömmer mig bort en stund.

Med detta vill jag egentligen bara säga att satsa på det som ni verkligen vill. En dag är det försent.

Ha de!

Annonser




En promenad ända till medeltiden

14 09 2017

Hoj Hoj,

Idag blev lunchpromenaden riktigt lång. Ända till medeltiden. Visste inte ens om att medeltidsmuseet låg där det låg. Vid Strömparterren mellan Slottet och Operan. Såg det igår då jag var ute på promenaden, men hade inte riktigt tid att gå in då, men idag pinnade jag på dit.

Det visade sig vara en riktig pärla även detta  museum. Mycket att se och läsa. Fint inrett med effektfulla tegelbyggnader och verklighetstrogna dockor som pysslade med allehanda ting. Idylliskt fågelkvitter när man tittade in hos mannen som satt vid sina odlingar.

Bagerskan som lockade med kringlor från bakstugan. Allt var så verklighetstroget. Kändes nästan som man var en del av tidsepoken. Kom sedan runt till ett mörkt hörn där kråkorna kraxade. Jag var framme vid Galgbacken. Kloka gummor passade på för att om möjligt kunna samla upp blod eller skära av ett finger på den avrättade. Sådant ansågs ha en särskild magisk kraft. En avrättning var inte enbart för att hämnas brottet, utan hade även en avskräckande effekt. Helt övertygad om det. Ibland var nog avrättningarna inte riktigt befogade då säkerligen misstag gjordes i rättsväsendet. Fast hur ser det ut idag?

Ja tiden gick mycket fort och jag var framme vid 2017 igen. Det var dags att dra sig mot gruvan igen.

Ha de!





Några utflykter till

12 09 2017

Hoj Hoj,

Ja det har blivit några mer svängar under helgen som var. Monica jobbade tyvärr så jag fick åka själv.

I Lördags åkte jag till Järva MK´s crossbana för att vara där då Carla Memorial Race 2017 gick av stapeln. Det var ganska mycket folk, men inte så man behövde trängas. Jag trodde faktiskt att det skulle vara fler där. Sist jag var på en crossbana var det på Rörken utanför Uppsala ett par dagar innan bara. Den här banan vara betydligt snällare än den på Rörken. Mer som en traditionell crossbana. Inte så stalpig som den på Rörken.

Den äldsta föraren denna dag var en herre på 72 år om jag inte minns fel. Starkt gjort att vid den åldern dra iväg på en cross. Tycker själv det skulle vara kul att köra lite som motion. Fast det är ju det där med dels att skaffa en och sedan släp för att ta den till någon bana. Det som kanske skulle vara lite lättare var att skaffa en vägreggad endurohoj. Då skulle man ju lättare kunna ta sig ut i skogen och skrämma skiten ur någon älg.

Det var lördagens äventyr det. Kände att jag bara måste ut på söndagen också med hojen, men visste inte riktigt vart till Ewa skrev att Dexter, ett av våra barnbarn, skulle köra i Årsunda. En bit söder om Sandviken. Då var det problemet ur världen. Årsunda skulle det bli. Rullade på upp på småvägar efter Uppsala. Så fin funktion att välja i GPS´n. Vill man ytterligare utmana så kan man välja även grusvägar. Jag hade den inställd när vi förra gången åkte från Avesta och hem. Jag körde flera kilometer och kom ut typ 1 km närmare hem. Fick till slut avmarkera grusvägar för att överhuvudtaget komma hem i rimlig tid.

Rullade snart in på crossområdet. Såg inte Torbjörn och Dexter först utan gick ner till banan. Efter en stund så ringde Ewa och då hade Dexter ringt och frågat var morfar tagit vägen. Jag gick ut mot bussarna igen och då mötte jag dom. Dexter skulle köra först om lite över en timma så vi tog en hamburgare och kollade på dom race som gick. Snart var det dags för Dexter att byta om och göra sig klar. Dexter gjorde i ordning startspåret vid grinden. Sen bar det iväg. Full fart på hojarna in i första böj. Jag kan säga att det var inte lätt för dom med deras små hjul att parera i dom djupa spår som dom större hojarna gjort före dom. Dexter slet på bra och klarade hela loppet utan någon vurpa.

Det var hans sista race denna dagen. Jag funderade på vart jag nu skulle. Direkt hem sågs inte som något alternativ. Bollnäs dök upp på kartan på tankväskan. Knappade in det i GPS´n och det visade sig att jag skulle vara där först 18:10. Jag fick nog tänka om lite. Sandviken var ju i alla fall givet, så jag fortsatte norrut. Framme vid Sandviken såg jag skylten till Ockelbo. Det lät bra tyckte jag. På väg dit dök Högbo Bruk upp. Så fick det bli. Var lite kaffesugen så vad som helst i kaffeväg skulle gå hem.

Högbo Bruk är ett mycket trevligt ställe med många aktiviteter om man nu vill och känner för det. Många tar bilen dit med BMX cyklarna bakpå och ger sig ut på dom banor som finns i området. Istället för att jag skriver om det så kan ni klicka på länken som är i fet stil så kan ni själva läsa.

Ja tiden gick där jag satt på en bänk och blickade ut över vattnet mot glashyttan. Kändes motigt att ge upp detta ögonblick, men var tvungen att vrida hemåt igen. Även nu på dom kurvigaste vägarna. Kända vägar för mig då jag kört dom förut. Det mulnade på ganska ordentligt ju närmare Tierp jag kom. Insåg att jag fick tänka om och körde direkt mot Uppsala.

Strax efter Uppsala så såg jag det mörkaste molnet jag sett i sommar. Himlen var becksvart. Underligt att det inte åskade. Kom bara en liten bit utanför Uppsala på väg mot 77:an så öppnades himlen och det vräkte ner. Vatten stod på vägen så lite försiktighet behövdes. Regnet varade bara kanske en 5 minuter sen slutade det, men var fortfarande mycket mulet. Några stänk till fick jag innan jag landade hemma igen.

Ha de!

 

 





En mini-mini semestertur

7 09 2017

Hoj Hoj,

Ja det var ju 3 månader sedan sist, så det var ju dags för 1000 mila service igen. Det rullar på när man har kul.

Vi packade hojväskan med Skogaholm, stekta ägg och äkta kaffe. Upp till Avesta igen. Skulle serva först på eftermiddagen, men vi åkte redan vid 10 tiden hemifrån. Småvägar och många stopp så var det lagom tid att ge sig iväg. Vid starten hemma var det lite mulet, men tempen var på 14 grader. Helt ok.

Redan efter Uppsala så började kaffetarmen att göra sig påmind. Bara vetskapen om Skogaholmsmackorna i packväskan räckte för att få magen att kurra. Vi höll oss ända till strax efter Sala innan vi tog ett fikastopp. Solen tittade fram mellan molnen där vi satt och fikade. Vi har stannat på samma ställe förut och fikat. Vi kände igen oss då vi stannat.

Vi var nu på väg upp till Ängelsberg för att se hur naturen hunnit återhämta sig efter branden för 3 år sedan. Jag var upp strax efter branden och man fattar inte riktigt hur omfattande det var innan man såg det. Varje år sedan dess har jag varit där och sett hur naturen sakta med säkert återhämtar sig. Rallarrosen var den första som började spira redan på våren efter branden som var den 31 Juli  2014. Nu hade björken börjat återta territoriet. Än så länge bara buskar. Lupinerna hade även kommit. Nu var dom förstås utblommade. Några mindre träd står fortfarande svedda och döda av branden, men dom viker sig inte. Stora travar med svart timmer ligger nu inne på området. Ett år efter då jag var upp kändes fortfarande brandlukten.

Vi körde vidare. Nu på småvägar upp mot Avesta. Vi kom till Krylbo och svängde ner till järnvägsstationen. Vi stod utanför att tag och såg genom ett fönster många nostalgi prylar. Sen såg vi att det var ett café. 56:ans Café närmare bestämt. Vi hade var mätta efter våra skogaholmsmackor men vi måste ju in och kolla. Utanför stod en skylt om Kaffe och räkmacka 50 kr. Det var nästan vad man får betala för en kopp surrogat kaffe i Tokholm. Nu blev det ingen kvalitets kontroll av räkmackorna då vi var mätta.

Vi gick in och det blev förstås några fynd då det fanns lite saker även att köpa. Jag köpte en skylt som passar in på mig. Live To Ride. Fanns en massa leksaksbilar, eller snarare samlarbilar. Riktigt fina i gediget metall. Givetvis fanns min favorit där. Chevrolet Bel Air. Så jäkla fin. Inte så vräkig amerikansk utan lagom stor. Stor om man jämför med min Passat. Ska man åka fyra hjul ska man göra det i en Bel Air. Så är det bara.

Vi rullade vidare på upp till Avesta som ligger alldeles bredvid. Några kilometer skiljer dom bara åt. Vi åkte upp till Restaurang Dalahästen och åt middag. Varit där några gånger nu. Husmanskost så det passar bra. Inget fancy pancy för mig. Efter maten så drog vi oss ner mot Lundgrens Motor och lämnade den där för 6000 mila service. Den större servicen som gräver ett djupare hål i kassan. Dyra stämplar i serviceboken för att få behålla garantin.

Vi gjorde som vi brukade och gick till Turistbyrån och frågade vad vi kunde besöka utan fordon. Vi fick förslaget att gå till Gamla Byn som bara låg en liten bit från Tursitbyrån. Sedan kunde vi gå till järnverket.

Bilden till höger är från Gamla Byn som har sitt ursprung från 1630. Innan järnverket fanns där ett kopparbruk. Man kan inte tro att det ligger i Avesta. Vi fick en helt annan bild av Avesta denna gång då vi tog oss bort från Centrum. Vilken idyll nästan mitt i Avesta. Så mysigt. Gamla Byn var där arbetarna på järnverket bodde. 1873 satte bygget igång av järnverket. Fina grusbelagda gator med kåkarna i prydliga rader.

Vi var sedan till järnbruket och tänkte gå in och titta. Museet stängde om en timma och det trodde vi skulle räcka till vi fick veta att det var på 5000 kvm och 7 våningar. Vi sa att då återkommer vi.

Vi drog oss mot Lundgrens Motor igen och såg pärlan stå utanför och vänta. Vi gick in och slantade upp. Det kostar att ligga på topp. Det var en hel del som gjorts. Så bra med Lundgrens att killen som meckat med hojen talar om exakt vad som gjorts. och talar om status på hojen. Fick med beröm godkänt. Lundgrens har klädskåp att hänga in hojkläderna medans man går runt i Avesta. Mycket bra. Vi klädde på och hojkläderna igen. Där träffade vi en annan som lämnat hojen på service. Han kom från Täby. Han hade samma uppfattning som jag om Probike Syd och Nord.

Vi rullade på igen men nu tog vi en annan väg hem. Vet inte om man inbillar sig, men jag tycker att hojen går mjukare efter service. Upp mot Horndal och sedan ner mot Österfärnebo. Vi hade förstås lite fika kvar så det tog vi vid Hyttdammen. Även där har vi stannat förut. Det blir ju så när snurrar runt lite på alla möjliga vägar. Därifrån rullade vi på hemåt. Det började skymma och snart blev det riktigt mörkt. Nu gjorde mina monterade LED lampor susen. Ljust och fint blev det.

Tempen hade nu sjunkit ner till 13 grader, men det kändes helt ok i alla fall. Det blev en härlig dag på hojen med spättan igen.

Ha de!





En dag på crossbanan

3 09 2017

Hoj Hoj,

Idag tog vi hojen till Rörken i Uppsala. Björn Andersson, Göta MS tillika vår svärson skulle tävla där idag. Vi tog hojen och åkte dit för att följa tävlingen och hålla tummar och tår.

När man ser dom rida på topparna på guppen blir man imponerad. Varv efter varv. Vilken påfrestning både för armar och ben som är en del av stötdämpningen. Varv efter varv. Upphäver tyngdlagen flera gånger per varv. Perfekta landningar. En missbedömd fart över ett gupp leder ofelbart till en hård landning med en trolig vurpa som följd. Nu hade Björn otur med en packbox som gick sönder och läckte ut olja på bromsskivan. Utan bromsverkan är det svårt. Han fick till sista heatet låna en hoj och det är ju inte samma sak som sin egen som man känner bäst.

Det blev en mycket fin dag på Rörken. Ljudet av fyrtaktarna och en och annan ettrig tvåtaktare swichade förbi. Det hade regnat ganska rejält natten innan så banan var grymt lerig. Det syntes på hojar och förare som tog med sig en del av banan in i depån. Avspolning av hojarna för att få bort några extra kilon dödvikt på grund av leran.

När vi gick runt banan för att fota och filma som mötte vi en kille som kom gående mot oss. Han kom fram och frågade om jag inte var Runar och det kunde jag inte neka till. Det var en av mina kusiner som jag inte träffat på väldigt lång tid. 31 år kom vi fram till att det var vi senast sågs. Han kände igen mig då jag är väldigt lik min äldsta bror, som tyvärr lämnat oss. Det i kombination med hojkläderna gjorde att han kollade lite på FB och hittade mig. Min bror älskade också hojar och körde mer än gärna allt utom custom hojar. Cross, enduro, trial till exempel.

Det blev ett mycket trevligt möte med kusinen. Man börjar tänka efter lite. Jag har så många kusiner, men liksom aldrig blivit av mer att träffa dom.

Det blev en härlig dag som lägges till minnesbanken.
Göta MS kom 2:a och Björn kom 8:a individuellt.

Ha de!





En hel vecka..

28 08 2017

Hoj Hoj,

Ja då har jag hunnit med att jobba en helvecka. Känns som en evighet. Dags för ledighet igen känns det som. Den 5 September blir det i alla fall ledigt 1 dag. Dags för service igen i Avesta. Det ska bli mycket intressant när nya BMW Center startar i Upplands Väsby. Det behövs verkligen en vettig lösning för norrsidan.

Vad har hänt den senaste tiden då?
Jo vi turistade lite i Waxholm. Parkerade hojen på vanliga stället nere vid hamnen. Sen knallde vi runt lite och vi såg ställen som vi aldrig kommit till förut. Ett gulligt litet torg där Turistbyrån ligger. Fick tips om ett fik bortom torget som har en vacker utsikt över vattnet. Visste inte ens om att det fanns ett sådant där. Vi har lite till att utforska i Waxholm.

I lördags var det provkörning av hojar på Gillingebanan. Mycket trevligt arrangemang. Kul att testa lite olika hojar och för dom som funderade på att ta hojkort fanns det instruktörer där och dom fick pröva på. Nu var mitt sikte inställt på en av hojarna. En Triumph Explorer 1200 XRT. Jag hade innan registretat mig för att provköra så det var bara att spatsera fram till Triumph. Dom hade förstås många av sina modeller där. Dom hade också en Explorer XCA. Den jag är intresserad av har lite mer utrustning, det vill säga allt. Den XCA som dom hade där satt handtagen för passageraren högt upp och över sadeln i bak. Jag såg en kille som skjutsade på den och tjejen satt med ena skinka på handtaget. Inte alls hållbart. Nu vet jag inte om det var en monteringsmiss eller något annat. På XRT hojen satt dom som på BMW´n. Inte alls i vägen och sadeln var bred som på BMW. En förutsättning för att passageraren skall sitta bra. Som förare sitter jag bra på alla hojar utom plastraketer.

Ja hur gick det då? Jo den var skön att köra. Mjukt och fint, men den var ju ny så vad var att vänta. Nu var det inga väskor på den, så nästa provkörning skulle behöva göras med alla väskor på. Detta för att se utrymmet som blir mellan oss då topboxen är monterad och hur det går med Monica´s ben med väskorna. Möjligen en liten sänkning av bakre fotpinnarna om det finns. Jag satt lite lågt, men sadeln gick att justera. Ja det är ju ingen panik då jag har en hoj som jag är riktigt nöjd med, bortsett från serviceintervallerna. Servicekostnaderna blir också höga per år. Det beror förstås på hur mycket man kör och kör det gör man. 3 månader under sommaren blir 1000 och lite till. Därför blir det 2 service tillfällen per år och snudd på den tredje.

Efter provkörningen så var vi ut till Ted och Viktoria. Rengöring av tegelpannor stod på schemat. Inte helt lätt med ett tvåvåningshus med sadeltak. Då kräv det lite specialgrejor och Ted vet till att fixa sådan. En värsting traktor med en 20 meter hög lyftkorg. 20 meter är inte långt men satan va högt det blir. Baksidan var det lite högre på och traktorn fick stå längre ifrån, så den sidan var min sa Ted. Så klart man ställer upp.

En instruktion av Ted hur reglagen fungerade och sen var det bara att kliva in i korgen och igen med luckan. Sakta med säkert steg jag mot skyarna. Lite svajigt blir det då nästan hela 20 meter fick användas. Bara dom sista 4 meterna som inte behövdes. Jag fick titta både en och två gånger på vilket reglage jag skulle använda för att flytta korgen dit jag ville och inte dundra in i takpannorna. En dusch med avfettning först och sedan högtrycks varmspolning. Mossan släppte fint. Satan va smidigt det var. Visst var det lite pirrigt först men man vänjer sig. Körde det sista på söndag förmiddag.

Efter takspolningen så skulle Jennifer, barnen och jag åka upp till Gävle för lite brunch på Konditori Lido Söder. Vi parkerade och stod en stund vid biljett automaten och pulade tills vi läste att det var gratis på söndagar. Det skulle alldrig hända i Tokholm. Det var lite andra priser sedan sist jag var där. 95 kronor för en brunch. Jag har för mig att jag betalade 75-80 kronor sist. Gott var det i alla fall. Det fanns till och med smörgåstårta att välja på. Annars var det ungefär som en hotell frukost. Inte illa alltså. Vi kom upp 13:45 och brunchen slutade klockan 14:00. Dom kom och frågade oss om vi tagit allt vi ville klockan 14 för dom skulle börja plocka undan brunchen. Dom lät tårtor och annat att ta till fika stå framme lite längre.

Ha de!





Ja då var det dags igen…..

19 08 2017

Hoj Hoj,

Ja då var det dags igen. Dags att greppa hackan och spaden. Tiden har som vanligt bara flugit iväg. Nyss så stod vi där. Där vid grindstolparna. Hojen fullpackad. En resa skulle just börja. 4 veckor utan måsten. En resa med förväntningar. En resa att upptäcka. En resa att se. En resa att uppleva.

Vi har upptäckt. Vi har sett. Vi har upplevt. Förväntningarna slog in. Minnena finns kvar. När man ser bilderna känner man igen situationerna då dom togs. Lukterna. Vädret. Ja allt som var runt ikring en. Fantastiska möten med underbara människor. Människor som bjuder på sig själva. Människor som vet att ta vara på den tid vi får.

En resa genom Sverige. En resa på något mer än 512 mil. Många museer och vackra platser har vi sett. Museer med nostalgi som får än att minnas barndomens tider. När man gick där i köket och tog fram en tallrik ur köksskåpet med dom snett lutande luckorna. Platser som får en att önska sig tillbaka. Platser att slå sig till ro på. Lugnet. Tystheten.

Jag skulle lätt kunna vänja mig med detta. Så här ska det vara. Varför tog det slut? Varför händer inte det där plötsliga……….

 








%d bloggare gillar detta: