Hoj Hoj,
Inte så dramatiskt som rubriken låter, men visst. Lördagen började med ett avsked. Min kära Varadero fick
en ny ägare. Jag hade inte tänkt lägga ner mer krut på försäljningen i höst, men så dök en spekulant upp. Försäljningen gick som smort. Mycket smidigt. Varaderon och vi har tillbringat många mil och den har aldrig svikit oss. Sen har man ju vårdat den också med kärlek och omsorg. Olja och filterbyte två gånger per säsong. Visst blir man fäst vid sina hojar. Mer fäst faktiskt än vid en bil. Nog sköter man om sin bil, men nog inte som en hoj får jag nog erkänna.
Efter försäljningen blev det full fart för att göra mig och några andras skjortor i ordning för bröllop.
Jennifer och Christoffer skulle gifta sig. Min lilla Skorpa skulle gifta sig. Kan man tänka sig. Vad tiden går. Man börjar tänka efter hur gammal man egentligen är. Nu är man egentligen inte äldre än man känner sig, fast ibland är man då riktigt gammal. Man är inte lika vig som förr och benen tar en stund att varva upp. Nu har då alltså lilltjejen i barnaskaran gift sig. Det var ett tag sedan jag sa: Va har du varit hela dan, Skorpan?
Jag körde med det här när hon var liten och varit ute och lekt med kompisar. Hon kommer säkert ihåg det än idag. Igår stod hon där med sin vita brudklänning, min lilla skorpa.
Ha de
Kommentera