Annonser

Tiden går

19 11 2017

Hoj Hoj,

Ja tiden går. Man känner inte så mycket själv, annat än att det är inte lika lätt att ta sig upp från golvet som förr. Man får helt enkelt undvika att hamna där. men ibland måste man det. För övrigt så märker man inget.

Inte förrän den dagen då en liten tös kommer gående alldeles själv för att sova hos morfar och mormor. Vi fick meddelande först att hon var på väg, så jag gick och kollade en bit bort utan att hon såg mig. Hon dök upp vid skolan och då gick jag hem igen. En mycket stolt tjej med en panda ryggsäck och enhörning i näven rundade grindstolparna och kom in. Skenet hon bar på gick inte att ta miste på. En stolt tjej som vuxit några meter på den promenaden. Ett mycket stort steg att få gå själv och den tillit som gavs.

Vi skulle åka in till Norrtälje, men hon tyckte att hon kunde ta en promenad medans vi var borta. Vi lyckades övertala henne att det var bäst att följa med oss. Det blev en sväng in till Norrtälje för att lämna lite (rätt många) böcker på loppis. En del annat fick följa med på samma gång. Lite mindre prylar i garaget. En tyghäst fick följa med hem som Nellie fastnade för. En av hovarna var det hål på så Andreas sa att Anita kanske kan laga den sedan. Nellie hakade genast på och sa att hon kunde gå dit med den och sedan tillbaka igen. Dom kom överens om att den skulle lagas senare.

Vi satte oss på kvällen och tittade lite på några barnprogram. Jag sjönk på nåt underligt sätt ner i liggande position och sen for ögonen igen en stund. Nellie var också trött och ville gå och sova och jag var inte sen att haka på. Klockan 21:00 en lördag kväll så sov vi, Nellie och jag. Nellie vaknade före mig för en gångs skull. Annars brukar hon vara den sista att gå upp.

Hon skulle på kalas på söndagen, så efter frukost var det dags att göra sig i ordning för promenaden hem igen. Jag ringde förstås och förvarnade att nu har hon gått. Hon vinkade flera gånger när hon vandrade hemåt igen. Så stolt med sin enhörning och pandaryggsäck. Hennes andra stora ”resa” i livet som hon gör på alldeles egen hand.

Vi har nog ett speciellt förhållande Nellie och jag. Kan nästan se det på den första bilden av oss då hon bara var någon dag gammal. Minns hur hon redan då fäste blicken. Älskar förstås alla våra många barnbarn lika mycket och i fråga om barnbarn är har jag vunnit högsta vinsten. När väl pensionen kommer så kommer jag att tillbringa mycket tid med dom.

Ha de!

Annonser

Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: