Helgen som var…

29 09 2019

Hoj Hoj,

Ja då var det söndag kväll igen. Plitar ner några rader om helgen som var.

I lördags hade Rimbo Tennisklubb prova på tennis. Jag vet vad det handlar om, då jag för runt 40 år sedan spelade både i KM och i seriespel. Ganska intensivt var det. Många timmar på planen. I lördags prövade jag igen. Insåg att det var länge sedan jag lyckades få en boll över nätet. I början var jag riktigt ringrostig. Nu var det lite andra förutsättningen. Glasögon och några kilon tyngre. Viktökning beror inte på glasögonen kan jag säga, men vad svårt det var att fokusera på bollen. Det tog ett tag innan jag lyckades få lite bättre koll på bollen. Tjejen i mitten var mitt bollplank. När vi kört runt 30 minuter tog hon på sig träningsjackan. Hon frös. Jag gjorde allt annat än frös. Jag hade fått puls. Tänkte jag skulle ta det lite lugnt, men som en hund for jag kors och tvärs efter bollen. Kul var det, men jobbigt. Idag känner jag av några muskler som legat i träda ett tag.

I fredags tog jag min sedvanliga lunchpromenad i Stockholm. Så skönt att komma ut en stund. Skönt med en promenad och kul att passa på att ta några kort också. Fångade detta äldre par som satt och njöt i solen. Möjligen med en drink i glasen. Ett av dom få ställen som fortfarande är öppna, så det gäller att passa på medans vädret ännu är ok.

I eftermiddags var jag ut och tog några kort. Bland annat på ”min” ek ute i Rö. En vacker ek som fångat mitt intresse under åren. Den ser ut som den gamla Sparbanks eken, ni som minns hur den såg ut. Jag har följt den sedan i vintras och meningen är att jag ska göra fyra kort av den att hänga på väggen. Fånga dom fyra årstiderna genom fyra kort.

Ett annat träd som fångat min blick är ett träd i en hage vid Bobacken. Trädet är dött sedan länge, men vägra att lägga sig ner trots dom hårda stormar som varit. Jag tänkte idag att jag måste bara ta ett kort på detta urstarka träd som så obstinat står kvar. Att ett dött träd kan vara så vackert som detta är. Grenarna spretar åt alla håll och kanter så redan när den levde så gjorde den lite som den ville.

Ha de!





Länge sedan…

26 09 2019

Hoj Hoj,

Ja nu var det verkligen länge sedan. Det börjar bli svårt att hinna med allt som görs nu. Fotograferingen och redigeringen tar den lilla tid som finns efter att man kommit hem och ätit. Hojåkandet har det inte blivit mycket av. Tiden har gått åt till annat, men jag känner att jag fyllt tiden med viktiga och väsentliga saker. Fotograferandet har blivit en slags avkoppling då hojåkandet minskat.

Jag jagar vinklar och lite ovanliga motiv hela tiden. Fotoögat är påkopplat hela tiden när jag är ute. Oftast hänger även kameran beredd. En morgon då jag kom till Danderyds Sjukhus med bussen tänkte jag plocka fram kameran. Det blev aldrig så. Strax efter tåget lämnat Danderyds Sjukhus så kommer tåget över vattnet vid Ålkistan. Där nere ser jag en liten segelbåt som går med motor i ett alldeles spegelblankt vatten i lite motljus. Vågorna efter båten glittrade så fin i vattnet. Då var förstås kameran kvar i väskan. Typiskt tänkte jag.

Jag har ju varit på lite motorträffar fast med bil och ”hela” familjen. Senast var jag till Nifsta och All Pontiac Day. Med ett bilmärke så blir det ju ganska begränsat med fordon. Det var i alla fall en som föll mig i smaken och kanske mycket för att färgen tyckte jag passade riktigt bra på denna Pontiac. Ja ni ser att likheten till Bell Air är slående. Kanske därför den föll mig i smaken.

Det var ganska fattigt med folk också. Innan jag åkte ut fick vi finbesök av Danne och Ulf. Dom hade gofika med sig så vi smaskade i oss det tillsammans med lite äkta kaffe förstås. Vi rullade ut med bilen och Danne och Ulf tog som sig bör en extra sväng med hojarna innan dom kom till Nifsta.

Några fler hojar fanns på plats. I runda slänger kanske 5 stycken. Danne och Ulf ökade med två till. Ja som ni ser så var det ingen jätteattraktion, men några timmar slogs bort i alla fall. Det var som vanligt mycket trevligt att träffa Danne och Ulf igen.

Som ni säkert sett så kör jag vidare med mina lunchpromenader. Ett avbräck i dagen att få komma ut och ta lite kort på Stockholm. Finns många fina ställen även i Stockholm som detta vid Strömmen till exempel. En solig lugn dag som jag var ute och fotade. Fast dom vackraste är förstås utanför.

Nu har jag varit runt Centralen, Vasagatan och Kungsträdgården så nu måste jag leta mig iväg en bit med T-banan. Måste hitta nya ställen, men det är inte så lätt på 60 minuter att hinna bort, fotografera och hinna tillbaka igen. Lunchen får bli någon annan gång.

Gillar att fotografera gatufoton, eller streetphoto som det heter. Vill fånga kort med liv och rörelse i. Inte bara ”döda” huskroppar. Gator, tork och parker fyllda med liv och rörelse. Det gillar jag. Som bilden till höger.

Lunchdags. 60 minuter att hinna uträtta shopping och andra ärenden. Då går det undan. Folk rör sig i ett. Kors och tvärs över vägar och gångställen. Verkligen liv och rörelse under den tiden. Efter lunchrusningen så trappas det ner och då är det mest turister som flanerar lite.

Ja snart så får jag mer tid för detta med fotografering. Förfogar över mina dagar, nästen helt själv. I och med det så planerar jag att utöka detta med fotografering och har därmed startat en webbsida. Framöver när studion är klar kommer jag att söka efter modeller. Kvinnliga, manliga och barn. Nu blir det ett steg i taget. Gå gärna in och kika på sidan.
https://runarlarsson.simplesite.com

Ha de!

 

 





Dagen närmar sig.

5 09 2019

Hoj Hoj,

41 dagar. Sen övergår jag till en annan fas i livet. Efter 48 år under oket, så ska jag snart hänga av mig det. Det kommer att kännas lite underligt att inte bry sig så mycket om klockan längre. Helt övertygad om att jag kommer att kunna fylla dagarna utan några som helst problem.

Hojåkning, fotografering, barnbarn och en och annan repa med dammsugaren lär det bli också. Lite besviken att jag inte får närma mig tvättmaskinen. Det kostade på att en gång i tiden göra så jag blev portad från den. På sin höjd får jag tömma den, men att hänga tvätten är väl gränsfall. Att verkligen få tid för fotografering och utvecklas som fotograf ska verkligen bli en kul resa. Jag har väl inte riktigt ännu hittat ”min” inriktning, men det lutar åt streetphoto. Fånga människor i vardagen. Ögonblicksbilder. Förutse vad som kommer att förändras i blickfånget och fånga det vid just rätt tillfälle. När det sitter så blir det perfekta foton. Mina lunchpromenader är en övning varje dag. Insett att jag ibland inte varit tillräckligt snabb eller helt enkelt för feg. Inte vågat ta det ”där” kortet. Om man frågar först om det är OK att ta ett kort så försvinner ju hela grejen liksom. Man får ha lite fingertoppskänsla.

Något jag skulle vilja göra mer är porträtt fotografering. Vet att det kräver mycket av mig och modellen. Ett samspel som behöver växa fram. Blir fotografen säkrare så blir det förstås lättare för modellen. För att underlätta och få till riktigt bra kort så underlättar det med en kamera som är några snäpp dyrare än min. Ögonfokus underlättar väldigt mycket då fokus ställs in efter modellens närmaste öga helt automatiskt. Kanske jag kommer att lyckas skaffa en sådan någon gång och det skulle vara riktigt kul. Än så länge får jag köra med den jag har.

Jag ska även försöka sälja några av min kort så småningom. En webbsida håller på att växa fram. Mer tid att utveckla den sedan och lägga in bilder efter något system så det går att hålla reda på alla foton.

Närmast står en resa till Göteborg med massor av fotografering.

Ha de!





Foton som berättar.

23 08 2019

Hoj Hoj

Jag sitter vid köksbordet och titta ut. Nästan mörkt ute. Ett regnmoln drog förbi och det måste stuckit sönder sig på något torn för det rann rätt så bra ifrån det. Jobbigt det där med höga torn. Nog känns det vart det är på väg. Fast ännu kan det komma några fina dagar som bjuder på sol och värme igen. Värmen kan man ju inte klaga på ännu. Det var riktigt varmt då jag var ut en runda idag med kameran.

Ja det har blivit några kort ifrån Stockholm. Kul att fota på stan. Börjar mer och mer likna streetphoto. Vill ha liv i bilderna. Byggnader känns lite tråkigt i längden om dom inte har något extra. En vacker utsmyckning eller lite speciella i sig. Gamla byggnader har alltid en plats på listan. Dessa som sinom tid kommer att vittra ner och försvinna helt.

En bild med personer med i bilden kan berätta saker som inte syns. Man kan få ihop en historia på ett helt annat sätt än om man bara ser en byggnad. Vad ser ni i bilden till höger till exempel?

Ja det är intressant med bilder. En bra bild ska ju berätta något. Det gäller alltså att hitta just det där ögonblicket. Bilden ovanför skulle inte vara lika berättande om tjejen tittade på killen. Just att hon vänder bort huvudet gör att bilden skapar en nyfikenhet och en kontakt med dom bakom. Känner hon dom som kommer bakom? Är det hennes föräldrar?

Schack i Kungsträdgården. En man, vit spelare, koncentrerad över nästa drag. Inget kan distrahera honom. Fullständig fokus. Detta trots att barnet till höger i barnvagnen börjar ledsna och mamman laddar med en tröstande filt. Mannen längst till höger ser bekymrad ut över draget som nyss gjordes. Mannen med armarna i kors har läget under kontroll. Vet vilket drag han skulle gjort härnäst.

Lunch vid Strömmen. En kvinna tar sin lunch nere vid Strömmen. En lunch hon tillagat dagen innan. Kanske rester från gårdagens middag. Låter fötterna få den sista sol som kanske kan fås denna sommar. Musiken strömmar i öronen. Klockan är 12:40. 20 minuter kvar av lunchrasten. Hon har nog sitt kontor i närheten.

Lite fascinerad av vilka berättelser man kan se ur ett kort som innehåller liv. Personer i olika situationer i vardagen.

Ha de!

 

 

 





Chasing the rising sun

29 07 2019

Hoj Hoj,

I morse var vi på jakt efter soluppgången. Hittade den på Singö och Kalvskäret.

En tidig morgon igen. Upp klockan 02:00 för att ta oss upp till Singö och Kalvskärets Lotsstation. Kokade kaffe, bredde smörgåsar och kokade ägg igår kväll så allt var klart att ta med. Fotoutrsustningen var med så det blev 4 hjul igen. 02:30 rullade vi upp mot målet. Tidiga mornar så gäller extra vaksamhet på viltet ute. summering av djur blev 10 st rävungar, totalt orädda, 4 st rådjur, 2 harar och 2 katter. Rävungarna var totalt orädda och bara otroligt nyfikna på vad det var som kom längs vägen. Satt kvar på sidan då vi körde förbi och tittade nyfiket. Deras nyfikenhet och orädsla blir därför ofta deras öde.

Ett antal rådjur passerade vi också eller var det dom som passerade oss. En del stod ute på ängen, men en del passerade över vägen. Inga tillbud eller ens i närheten då jag vet hur det är i gryning och skymning. Många som rör på sig vid dom tiderna. Vi kom så småningom ut till Kalvskäret och hade marginal att rigga upp kameran. Blåste lite så det var tur vi hade jackorna med oss. Ett moln skulle täcka solen som steg upp ur havet, men det kunde bli fin effekt ändå såg jag då det fanns utrymme för solen mitt emellan två moln.

Medans vi satt där och fikade så gick ett lastfartyg, Holmen Carrier, på farleden utanför. Strax efter vi såg den kom en av lotsbåtarna på Kalvskäret tillbaka. Mission complete. Klockan 04:23 såg vi första skymten av solen som steg över ett moln som låg som ett band i horisonten. Vinden hade avtagit, men det gick fortfarande lite vågor på havet. En del vågor slog lite hårdare mot stranden än dom andra. Det har sagts att var sjunde våg är den största, men det är bara en myt bland övriga myter som finns. Den Sjunde vågen används mer som ett begrepp för något olycksbådande. I sången Juni, Juli, Augusti av Gyllene Tider så är texten ”Jag räknar varje sjunde våg”. Nu tycker jag inte det finns så mycket olycksbådande i den sången. Det finns alltså inget samband i vågdynamiken som man kan räkna.

Efter ett par minuter till så kom hela solen fram. Dagens första solstrålar hälsade oss välkomna till Kalvskär. Solen glimmande som guld i reflexerna i havet. Tänkte på Yellow Brick Road av Elton John. Det är något visst med soluppgångar vart man än befinner sig. Platsen var perfekt för att följa soluppgången. Kommer med all säkerhet åka hit igen och hoppas på en helt molnfri himmel. Några öar en bit ut som skymmer den totala uppstigningen, men bäst hitintills.

Solnedgång skulle man kunna se bra från Öregrund – Norrboda enligt en app jag laddat ner. Då ska det vara fri sikt klockan 22, men det är nu det så det vrider ju sig mer inåt landet vart dagarna går. En solnedgång och ett Norrsken står på listan över objekt att fota. Har man tur kan det vara kraftiga norrsken på våra breddgrader, men förekommer inte ofta.

Vi började rulla på hemåt. På vägen upp mötte vi en bil på dom 7 milen upp till Kalvskär. Vi stannade till som vanligt vid Fogdöbron och tog vår vanilj youghurt på en klippa nere vid vattnet. Så mysigt att bara sitta där och titta. Alldeles tyst denna tidiga morgon. Någon enstaka bil passerade på bron, riktning mot Grisslehamn. En fin plats att sitta och ta det lugnt på en stund.

”Objektiv ögat” spanar efter intressanta vinklar och vyer och lyckades förstås hitta några. Ibland kan ett foto säga mer i sv/vit än i färg. Detta kort som jag tog på klipporna till exempel. Byggnade är även ett annat tacksamt objekt att visa i sv/vit. Det blir så fina kontraster och man ser tydligare husets tegelstenar och skarvarna. Klippor är lika dant. I färg så flyter berget ihop om det nu inte skulle vara en utstickande färg på berget, annars blir dom bäst i svart vitt.

Ett annat objekt jag gillar är båthus. Många av dom är lite förfallna idag då om inte används som förr av fiskare som hade sin båt där och fisknäten efter att om torkat i solen.

Ett fint båthus såg jag från klipporna vid Fogdöbron som jag ville föreviga. Pryder nu för övrigt min lilla samling av egna kort i köket.

Ha de!

 





En ny bekantskap

18 06 2019

Hoj Hoj,

Ja vilken helg det blev. Vädret kunde inte bli bättre. Passade på att ta en tur med hojen ut till Singö brygga för att titta på en båttävling som skulle vända där för att gå mot Gräddö igen. Jennifer, barnen och Dennis var med i bil bakom oss.

Fika och smörgåsar var förstås med och Jennifer hade gräddat pannkakor. Det stod inte på förrän båtarna började synas i fjärran. Dom närmade sig fort och vände vid en boj för att gå söderut igen. Det såg inte ut som en rofylld båttur då dom studsade ideligen på dom små vågor som bildats. Men allt har sin tjusning ändå. Sport skall drivas med bensin eller etanol. Det är mitt motto.

Träffade några hojkillar från Rimbo. Det finns en hel del hojar i lilla Rimbo, men ändå ser man knappt några. Så är det. Funderat på att samla ihop några till en grupp, men jag har inte tid nu med fotografering och annat att styra med.

Det var härligt att sitta där och fota båtarna som svepte förbi. Ett och annat familjefoto blev det ju förstås också. Känner lite att jag skulle vilja börja med porträtt fotografering. Intressant att fånga uttrycken, skuggorna. Det gäller bara att få en ”modell” som känner sig bekväm med kameran och mig förstås. Innan detta samspel fungerar blir det inga bra kort. Därför blir kort tagna utan att personen vet om det dom bästa och naturligast. Därför är barn lite lättare att få naturliga på kort.

Lägger in tre kort som exempel. Naturliga och inne i sina tankar och funderingar. Det allra bästa är ju förstås med ögonkontakt som det på Nellie. Det är det man strävar efter. Sen kan även sådana som man inte har ögonkontakten vara fina på sitt sätt. Som det på Hugo till exempel. Inne i sin egen värld och tittar nyfiket på det som döljer sig i havet.

Eller som denna på Nellie som sitter och undersöker en blomma i gräset. Ingen ögonkontakt, men det behövs inte på detta kort. Det skulle nästan ta bort det fina i kortet.

Intressant att höra kritiker som bedömer andras kort. Givetvis finns det alltid något som man själv ser om någon annans bild, men vadå? Är fotografen nöjd så är det väl bra. En del gillar kraftiga bilder och skarpa färger. Låt dom göra det, men jag föredrar ett mer naturligt utseende på korten. Jag försöker att så lite som möjligt redigera bilden i efterhand. Lite exponering upp eller ner och lite kontrast + eller – är det jag brukar göra. Inga stora förändringar.

Vi åkte sedan upp till Grisslehamn och åt lite lunch. Rökt böckling, lax, tunnbröd, skagenröra och tonfiskröra. Mycket gott. Så enkelt, men så mysigt. Inget fancy pancy som oftast blir fel och inte passar oss. Nä enkelt ska det vara. Då blir det som bäst. Lite äkta kaffe blev det förstås till. Efter lite spännande upplevelse så vände vi hemåt igen. Allt går att lösa konstaterade vi.

Vi hade tänkt avsluta dagen med grillning, men det drog ut lite på tiden så det fick bli en pizza i stället. Jag var rätt så mätt så ung som man är så tog jag en barn pizza. Det blev till och med över av den. Vi styrde sedan hemåt. Vi behövde handla lite så vi tog bilen ner till ICA. När vi handlat färdigt stod det en kille där med en Yamaha Virago 1100. Kunde givetvis inte motstå att gå fram och prata lite med honom. Han kom från Göteborg och hette Marcus Slobo. Han hade varit uppe i Gräddö för att träffa polare. Vi frågade om han ville hänga med hem på fika och han bangade inte för det. Sagt och gjort vi körde hem och kaffepannan sattes på.

Vi snackade om allt möjligt under fikat. Mycket hoj förstås. Tiden gick och det var dags för oss att äta middag, så jag frågade om han ville vara kvar och äta och blev det sent så fanns det sovplats också. Han nappade på båda förslagen. Det var ett mycket trevlig bekantskap. Vi kom fram till att han var född på samma dag och år som våran Tommy. Vilket sammanträffande. Det var inte slut där. Vad tiden gick i livet skull han skaffa 4 barn. Alla skulle få lite fornnordiska namn och blev det fjärde barnet en pojke skulle han heta….. Ni kan aldrig gissa. Jo han skulle få heta Runar !!!

Det kändes nästan som om man hade semester när man satt där och sippade på ett eller två glas vin. Ville liksom inte gå och lägga mig, men dagen närmade sig och det var bara att kapitulera och göra sig beredd att böja sig inför oket som åkte på i gryningen.

Det blev en helt underbar helg att lagra i minnesbanken.

Ha de!

 

 

 





Våfflan premiären

5 06 2019

Hoj Hoj,

Ja vad är en sommar utan några turer till Våfflan i Sigtuna? Inte mycket. Liksom en grej man bara måste göra. Så det var väl bara att sätta sig på hojen och ta den till gruvan.

Danne och Kattis väntade utanför gruvan när jag kom. Stockholm i rusningstid är något man helst av allt vill slippa, men har man tagit hojen in så måste den ju ut därifrån också. Så är det bara. Jag hade en tur i min GPS om hur vi skulle på bästa möjliga sett ta oss ut från betong och glasfasader. Nu verkade det som fler hade kört en copy paste på den turen. Jösses va bilar det var och som grädde på moset så är filer avstängda så två filer ska trängas ihop till en. Vi rullade tappert på och egentligen så ska det rulla på bra på dessa vägar. Tog dom en tisdag för två veckor sedan då Rickard och jag åkte till Ulva Kvarn.

Det tog oss 1 timma och 15 minuter att ta oss från Vasagatan till Donken i Upplands Väsby. Jag brukar köra hem på 55 minuter och då är det 5,5 mil. Nu är jag ju väldigt allergisk, får nästan hjärtklappning, av motorvägar. Fast i denna tidpunkt ser det lika illa ut där så varför belasta lilla hjärtat i onödan?

Till slut så lyckades vi i alla fall komma till Donken i Upplands Väsby. Där satt Ulf, Björn och Annika och väntade.Men som ni vet. Den som väntar på något gott….
Det var inget att fundera på utan vi körde vidare mot Sigtuna. Jag tänkte skriva direkt, men Ulf tog oss dit på verkligen fina vägar till Sigtuna. Det blev mot Torsåker och vidare på små smala asfalterade vägar mot Märsta. Kände igen några av dom i alla fall då det är väger vi brukar ta dit hemifrån. Riktigt fina vägar.

Så skönt att efter gruvan att ta en hojtur och blåsa ur huvudet med andra tankar. Bara glida runt och följa med i kurvorna. Njuta av landskapet. Känna dofterna. Sen dom knallgula rapsfälten som nästan bländas i kontrast mot det gröna skogarna och för dagen det blå himlen. Framför sig har man bästa hojkompisar. Nu är det gott å leva. Skallen kopplar av från vardagen, men ändå är man koncentrerad på det man gör. Det fungerar inte annars. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Ibland så skarpa att man tror man kan komma ifatt sig själv som i ett parallellt universum.

Vi rullade till slut in i Sigtuna och i korsningen ner mot Våfflan kommer en Winge glidande. Vilka var det om inte Rune och Camilla. Vilken tajming. Två till anslöt sig till Våfflan. Vi parkerade hojarna och drog oss mot maten. Några hojar var där men inte så många som jag hade trott det skulle vara. Vi kom fram direkt och kunde beställa. Jag såg förstås att det fanns tunnbrödsrulle och beställde en sådan. Fick frågan om jag skulle ha dagens tunnbrödsrulle och jag tänkte att inte ville jag ha gårdagens, men kunde hålla tand för tunga. Ingen aning om vad den skulle innehålla, men vad kan gå fel med en tunnbrödsrulle. Annika tog en våffla med skagenröra. Ovanlig kombination. När den kom ut skulle jag hellre kallat den skagenröra med våffla. Det var ett redigt lass med skagenröra.

Åter till dagens tunnbrödsrulle. Det var ingen överraskning. Som en vanlig, men jag måste ge kred för moset. Ni vet mig och uttrycket äkta. Här var det äkta potatismos. Lite grovt som jag gillar. Smakade mycket gott. Jag tror alla var nöjda, mätta och belåtna då vi började tänka på hemfärden. Jag körde förstås över Arlanda hem och blev givetvis tvungen att göra ett stopp  och fota några kärror som satte mark i solnedgången. Några kort blev det och sedan fortsatte jag hemåt.

Ha de!








%d bloggare gillar detta: