MC Turer

Hoj Hoj,

Idag tog jag en promenad på en stig genom en skog. Så tyst. Så avkopplande. Stänga ute allt vad media och virus heter. Stod en bra stund och bara lyssnade. Lyssnade på fåglarna vackra sång. Omedvetna om situationen i världen. Så härligt att bara stå där. Ett svagt sus ibland när vinden tog tag i trädtopparna. Viskar att snart är det över. Snart återgår allt till det normala. Bara hoppas att alla tar sig helskinande ut ur det både fysiskt och ekonomiskt.

Så glad att man har möjligheten att bara går ut i skogen. Att jag kan gå ut i skogen och lyssna på nästan ingenting. Se hur våren tar tag i världen igen. Allt som legat och väntat på värme. Allt som finns att se bara man tittar, som jag brukar säga. Ta sig tid att uppleva. Mycket viktigt och nyttigt. Ta vara på tiden och gör det ni gillar. Det kan ändra sig väldigt fort.

Att bara stanna upp och titta på en blåsippa kan vara helt fantastiskt. Gör det.

Ha de!

Hoj Hoj,

Just nu, 14:44, 7 grader varmt men det blåser ganska bra. Fast egentligen så är det ju dåligt. Det blir ju så förbaskat kallt då även om temperaturen är skaplig. På nåt sätt så vill jag ut idag också. Problemet är vart. Kanske ta Fabbe och leta upp något att fota. Men vad? Det brukar i och för sig ordna sig när man väl kommer ut. Hittar alltid något. Samma platser ser olika ut dag för dag beroende på ljuset och vilket tid man kommer.

Igår var det en milstolpe i Nellies liv. Hon lärde sig att cykla utan stödhjulen. En riktigt stolt tjej kom cyklandes till oss. Hon bestämde sig bara för att ”Nu ska vi ut och cykla utan stödhjul”. Svårare än så tyckte hon inte att det var. Sagt och gjort. Jag skruvade bort stödhjulen och en stund senare kom hon och Jennifer ner till oss.

Minns min debut på cykel. På den tiden fanns det inte stödhjul. Hjulet var ju precis uppfunnet :-). Ja ok då. Några år tidigare var det väl. Några år efter jag lämnade Bambino stadiet, blev det en 17 tums cykel. Några försök på gården som så klart slutade med syning av backen och eventuella småkryp där. Skam den som ger sig, så det var bara att hoppa upp igen. Efter många mindre lyckade försök, så började snittsen komma. och jag insåg att det faktiskt fungerade. Nu var det dags att pröva sina vingar, eller snarare balansen på vägen. Nu var det ingen speciellt trafikerad väg och mjölkbilen kom på måndagar och torsdagar. Ut med cykeln på vägen och ledde den upp för backen. Nu var det dags. Som fågelungarna lämnar sitt bo var det dags att möta en ny tid.

Tramporna sattes i rätt läge för take off. Sen bar det iväg. Enkelt som en plätt. Till en början i alla fall. Efter att jag cyklat c:a 300 meter, vilka för mig kändes som 3 km, kom jag till ett ställe där diket var fullt av brännässlor. Jag skulle egentligen kunna sluta berättelsen där för alla har väl redan listat ut resten. Det var som en magisk otrolig kraftig magnet som drog mig och cykeln ner mot diket. Just där det fanns flest brännässlor i hela Uppland. Att bromsa fanns inte på kartan. Jag hade ju inte kommit dit ännu i den självutbildade lektionen. Med skaplig fart, då det lutade en aning neråt, forcerade jag ner i diket och jag tror inte jag missade en endaste en av nässlorna. När dammet lagt sig och adrenalinet började avta kom den fruktansvärda smärtan. Kortbyxor och kortärmat gjorde mötet med dessa vidriga växter än mer smärtsamt. Som grädde på moset så tog jag dom få nässlor jag missat på vägen upp med cykeln från diket.

Efter några timmar när svedan avtagit var det dags att ge sig på cykeln igen. Har man ramlat av sadeln ska man ju hoppa upp igen sas det. Nu var det ju ofarligt för nu fanns inte en enda brännässla kvar som kunde brännas. Konstaterade att det måste varit någon slags magnet i nässlorna för nu trampade jag förbi galant. Nu tog jag mig an lektionen med att bromsa. Tyckte det var läge nu.

Ha de!

Hoj Hoj,

Då har ännu en dag passerat. Livet 2.0 rullar på. Snart har 1 månad gått. Tiden flyger fram. Känns nästan som fortare än förut. Är det för att man är i nedförsbacken nu? Regnet har gjort att jag inte känt för att ta några promenader på förmiddagen. Känns som det regnat sedan 1 November. Någon enstaka dag då solen visat sig någon timma eller möjligen två.

Med andra ord så har jag inte lyckats fått någon ”struktur” om man nu kan kalla det på mina dagar. Jag skriver lite på FB. Funderar lite. Skriver lite här. Måste få igång studion. Ta tag i det. Flytta ut prylar från rummet. Får vänta på inköp av studioblixtar på grund av ett kraschat objektiv. Trodde det skulle vara en smal sak med försäkringsbolaget, men det har visat sig att dom vill ha en eventuell reparationskostnad av objektivet. Idag har jag skickat in det till Nikon Service för utlåtande. Mer kostnad som jag kommer att lägga på försäkringsbolaget. Jag undrar om inte reparationskostnaderna överstiger ett nyköp.

Något som är mycket ovanligt för att vara jag, är att ingen semester tur är ens påbörjad. Ingen planerad överhuvud taget. Två landskap ej ännu utforskade så varför inte. Vi får se hur det går med allt. Lite osäkert ännu.

Nu får det vara nog för idag. Hoppas verkligen att molnen lättar och den efterlängtade solen kommer fram.

Bosse lirar. Celtic Women. Lite skotsk musik. Gillar takten. Vackra röster har dom. Lyssna och njut.

Ha de!

Hoj Hoj,

I skolans klass 9 hade jag ett föredrag om Vemork i Norge. Vad är så speciellt där undrar kanske många. Har ni sett ”Kampen om tungvattnet” eller filmen ”Hjältarna från Telemark” från 1965 med Kirk Douglas så vet ni. I ett Tyskockuperat Norge tog Tyskarna över Norsk Hydros fabrik bredvid kraftstationen i Vemork. En byggnad i 6 våningar för framställning av vätgas genom elektrolys av vatten. Vätgasen var var en råvara vid framställningen av ammoniak för produktion av Norsk Hydros dåvarande huvudprodukt, konstgödning. I elektrolysprocessen separeras tungt vatten. Tungt vatten fick senare betydelse för kärnfysiken.

Detta blev intressant för tyskarna som planerade att bygga en atomreaktor med naturligt uran och med tungvatten som  moderator. En moderator används för att sänka energin på neutroner och därmed sänka hastigheten och få mer kontroll över förloppet. Efter det är steget inte långt att tillverka atombomber som motståndsrörelsen vidarebefordrade till London. Detta tog inte London riktigt på allvar. Till slut insåg dom att så var fallet och en Engelsk action sattes igång för att tillsammans med norska motståndsrörelsen förstöra anläggningen. Den engelska action misslyckades då fallskärmshopparna landade helt fel i norska fjällen. Samtlig överlevande togs tillfånga och avrättades.

Natten till den 28 Februari 1943 då anläggningen för tungvattenproduktion sprängdes i av norska soldater ur Kompani Linge. En Norsk militäravdelning som skapades i England. Dom skulle instruera och leda den norska motståndsrörelsen. Kompaniet bestod av exil-norrmän, militärer och civila. Det tog tre månader innan tyskarna kunde återuppta produktionen av tungt vatten i Vemork. De allierade beslöt då att flygbomba anläggningen. Den 16 november 1943 släppte 161 amerikanska bombflygplan nära 1 000 bomber mot målet. Det tog tre månader innan tyskarna kunde återuppta produktionen av tungt vatten i  Vemork. Den tyska ockupationsmakten beslöt senare att montera ned och flytta hela anläggningen till Tyskland. Den första delen av transporten skulle ske med färja över Tinnsjö den 20 februari 1944. En motståndsmannen som deltagit i tungvattenaktionen erhöll tillstånd av motståndsrörelsen centralt att spränga färjan under färden. Sprängningen lyckades, färjan förliste varvid 14 civila miste livet.

Jag fick hålla föredraget för fler klasser efter detta. Sedan dess har jag önskat att komma dit och se med egna ögon. Nu 48 år senare så verkar det äntligen kunna bli av.

Ha de!

Hoj Hoj.

Kollade idag på nätet efter antal arbetsdagar till 1 Nov. Visade sig vara 182. Räkna sedan bort 30 dagar från det så får vi 152 dagar. Ja det är vad som är kvar i gruvan. En ny fas i livet närmar sig för mig och för oss. Ser förstås fram emot det. Styra över sin tid. Oroar mig inte för att vara sysslolös. Två stora hobbyn som jag får lite mer tid för. Inte orolig för att få dagarna att gå. Samtidigt lite pirrigt på nåt sätt. Det är ju nästa stora grej liksom. Att sluta sin anställning. Tror det kommer att kännas som en lång semester utan någon tid att passa.

Hojsemestern börjar ta form. Det blir Gotland under 1 vecka. Samlar på mig lite kul-att-se-och-göra saker från öjn. Åker troligen över från Oskarskhamn som hade det billigaste alternativet. Nynäshamn och Västervik gick bort på grund av priset. Västervik hade också bara 1 tur/dag som gick kl 08:05. Vi ska ju ändå neråt liksom som vi brukar och hälsa på mycket goda vänner.

Det blir en kortare runda i år. Troligen Öland också då vi ändå är nästan där och därmed har vi checkat av alla Sveriges landskap. Nästa år kan vi ta några dagars turer då Monica är ledig ibland flera dagar i sträck. Vi kommer att vara tillsammans betydligt mer efter min pension. Så gammalt det låter. Fast det är ju det också.

Ha de!