Hoj Hoj,
Lördag morgon. En orörd helg. Ingen som stakat ut något som är ett absolut måste. Visst finns det göra. Vissa planer har jag ju. Nu när sommarvattnet kommit igång så är det dags att tvätta av altanen. Kärscher ska få jobba lite. Investerat för länge sedan i en sådan där borste för altantvätt. En borste som roterar med hjälp av vattentrycket. Först medel för altantvätt och sedan som grädde på moset, grönsåpa. En av dom dofter som väcker ofantliga minnen från gångna tider. Kan se min mamma som låg på knäna och skurade golvet med doftande grönsåpa. Luktar så rent, så fräscht. Ingen doft får det att lukta renare än just grönsåpa. Ser den skinande linoleum mattan i köket i barndomshemmet i Ekeby.
Ser ut att bli en underbar dag igen. Solen står som spön i backen, som jag brukar säga. Inte vad man räknar med som något som står som spön i backen, men så gör den. Bombarderar träd, blommor, bilar, katter, myror, ja precis allt. Jag får passa mig. Jag tillhör den grupp av fräkniga och i unga år rödhåriga populationen som bränner sig även om jag sitter i skuggan med solskyddsfaktor 50 (om den finns) och en t-shirt på mig. En vecka eller två efter exponeringen flagar allt av till frugans förtjusning, då hon kan dra av stora sjok av skinn. Kvar blir jag, grisfärgad tills nästa exponering.
Jag ramlar in på dofter igen. Nu är det många mopedrallyn som drar igång. Även där har jag en sån där doft som tar mig tillbaka runt 55 år. Ja visst låter det otroligt. 55 år 🙂 . Det var då jag åkte bakpå mopeden som min pappa hade innan han tog körkort på bil. Den härliga doften av avgaserna från en moped med oljeblandad bensin. Minns hur jag satt som ett ljus, hoppas jag, bakpå hem från Rimbo. Hade troligen varit med pappa och åkt med honom på något lok. En annan tanke är att hur i hela friden har man kunnat överleva barndomen. Byggde kojor mellan 3 stycken träd. Inte konstigt eller ovanligt farligt, men 15 meter upp mellan träden blir det en annan sak. Byggde en gunga. Inte av rep utan av kätting fastsatta i en gren 10 meter upp och en start ramp som var runt 5 meter hög. Själva platsen där gungan sedan svingade sig fram var inte belagd med grus utan av rätt stora sprängstenar. Man ramlade, man slog sig rejält, men man kom igen. Kroppen hade ständigt sår som höll på att läkas eller sådana som fortfarande blödde.
Det var kanske just det att man var ute i stort sett hela den ledig tid man hade från skolan som gjorde att man klarade sig alltid. Jag bodde på en sådan plats att skogen var utanför husknuten. En å att fiska i 300 meter bort. En sjö att bada i 2 km bort. En plats som alla barn egentligen skall få chansen att uppleva. Jag hade några kompisar, men dom flesta var något äldre än mig. För det mesta så roade man sig själv med fiske och gjorde enduro vägar för cykeln i skogen. For fram som en drogad vessla bland träden och givetvis utan cykelhjälm som inte ens fanns. Man kraschade. Plockade bort stenar och pinnar som borrat sig in i benen och fortsatte. Trampade en gång på en bräda med en spik som gick igenom skon och ut på andra sidan. Bara att dra ut och fortsätta. Jag tror nog man blev rätt härdad och kroppens alla försvarsmekanismer hade ett ständigt sjå, men dom klarade det.
Ha de!
