MC Turer

Hoj Hoj,
Jag såg Joanna Lumley´s Northern Light. Joanna är den lyckligt lottade som får resa runt över hela världen och göra reportage. Jag har sett flera av hennes reportage som visats på TV och dom har varit mycket intressanta. Hon ser bakom turiststråken och det är ju där landet visar sig.

Hennes Northern Light var en resa som verkligen fick mig att längta upp till norr. Hon reste upp via Norge på dom ställen vi besökte 2018. En av dom absolut bästa resorna vi gjort på hojen. Tänk att packa kameraryggsäcken och bara ge sig iväg upp i landet. Att dessutom få betalt för en sådan resa måste ju helt enkelt vara drömmen. En av mina drömmar är att få resa runt i Sverige och göra just sådana reportage. Foto och text till en reseskildring och skriva om dom olika orterna. Träffa lokala människor som kan berätta om orten. Något som man inte kan ta reda på via turistbyråer.

Jag vet att det finns så mycket vackert i vårt land och riktiga guldkorn som behöver lyftas fram. Funderat på att skriva en reseskildring till tidningen Turist, men vet inte om det är mödan värt då jag bara sett skildringar av vandrare med Helly Hansen outfit. Nu är vi inte med i STF längre heller då det numera inte är så många STF Vandrarhem kvar. Dom flest vi varit på under senare tid har inte varit kopplade till STF och då har man inget för den rabatt som annars skulle ges. Nu är den i alla fall inte så mycket till rabatt. För övrigt så har vandrarhems priserna stigit enormt med för ett par år sedan. Ibland skiljer det sig bara några hundra från att bo på hotell med hotellfrukost i priset. Troligen har fler fått upp ögonen på vandrarhemmen och den standard som många vandrarhem har. Då har förstås priserna stigit som med allt annat som är populärt.

Några platser utanför Sveriges gränser som jag skulle kunna tänka mig utan hoj är Färöarna, Island och Svalbard. Som ni ser så är det inga badorter direkt. Se gärna Joanna Lumley´s skildring av  in the land of Northern Lights.

Hoj Hoj,

Idag hade vi storstädning i garaget. Oj vilken plats det blev. Nu skulle till och med Fabbe få plats trots två motorcyklar, skottkärra, 12 vinterhjul, gårdsmöbler plus en hel del annat. Helt otroligt vad man samlar på sig. Rädd för att det blir som en gång förut.

Jag hade en varmvattenberedare som stod i garaget. Var konstant i vägen när jag skulle göra något. Som en schackpjäs som flyttades den  runt hela tiden. Ett parti som pågick i alla oändlighet. Tills den dagen vid städningen som jag ruttnade på den. Hade satt ut den på annons men ingen kände sig manad att ta över min ”schackpjäs”. En sista flytt till återvinningscentralen. Jag var befriad. Kändes som jag till slut vunnit partiet. Dagarna gick och lika förvånad varje gång jag gick in i garaget. Vilken plats. Vilka ytor.

Jag visste att dagen skulle komma vis av åratals erfarenhet. Ni känner säkert till den också. Någon grej gick sönder, kommer inte ihåg vad det var nu men en sådan del kunde jag hämta från varmvattenberedaren. Gick segerviss ner till garaget och öppnade dörren. Såg precis Murphy skena ut genom garageporten. Som en käftsmäll slogs det tomma garaget emot mig. Verkligheten kom ifatt mig. Nu förstärktes ytterligare tesen om att slänger man något så kommer man snart att behöva det eller den. Hamstringsbegärt föll åter på plats. Spar allt. Minsta lilla skruv, järnbit, stag. Ja helt enkelt vad som helst. Bara du spar det i en sån här ”bra-att-ha” låda. Nu är det så att ordet låda ger ju trots allt ett mycket begränsat utrymme för alla dom ”bra-att-ha” prylar man hittar och säkert behöver. Lådan blir som en norrländsk älv i vår tider. Den rinner över på alla bredder och slukar till slut all plats och alla lediga ytor. Då står man där igen med shackpjäser som skulle platsa på 125 stycken schackbräden.

För tillfället kan jag inte se att något av det som slängts skulle kunna förgylla min tillvaro genom att laga något med det. Men jag är inte helt säker. För man vet ju aldrig….

Ha de!

Hoj Hoj,

Oktober 2020. Inte som andra. Något saknas. Som så mycket annat detta år 2020. Alla evenemang som man brukade vara på blev inställda. Nu blev även Rimbos ”nationaldag” inställd. Kanske inte dagen, men det som brukade ske den 1:a torsdagen i Oktober. Rimbo Marknad. Sveriges största endags marknad, men därom tvistar di lärde. Alla orter med en marknad hävdar deras storhet. Rimbos har i alla fall runt 500 knallar. Störst eller inte så är den saknad detta år. En viss atmosfär även om inte utbudet är något extra, så är lukten av brända mandlar, stånden med nougatkaramellerna och karusellerna det som gör själva marknaden. En Langos att stilla hungern med under eftermiddagen. I påsarna hem brukar det bli strumpor, korv och ost. Vad mer kan man begära av en marknad?

Hösten kommer med stormsteg nu. Man ser gulnande träd dag för dag som bara ökar i antal. Vackra färger i fonden av grönskande barrträd blandade med olika lövträd som förbereder sig för sömn. Dom har kommit olika långt. En del aningen gula. En del som övergått till röd färg. En del har hela skalan av färger. Mycket vackert.

Härliga morgnar med dimma. Sval, frisk luft. Ta kameran. På med vandringskängorna och trava ut. Fånga morgonen. Fånga dimman som jagas på flykten av solen. Dimman som sveper in allt i ett mjuk ljus. Suddar ut konturer. Så glad att jag kan se och uppleva detta i Livet 2.0

Ha de!

Hoj Hoj,

Idag tog jag en promenad på en stig genom en skog. Så tyst. Så avkopplande. Stänga ute allt vad media och virus heter. Stod en bra stund och bara lyssnade. Lyssnade på fåglarna vackra sång. Omedvetna om situationen i världen. Så härligt att bara stå där. Ett svagt sus ibland när vinden tog tag i trädtopparna. Viskar att snart är det över. Snart återgår allt till det normala. Bara hoppas att alla tar sig helskinande ut ur det både fysiskt och ekonomiskt.

Så glad att man har möjligheten att bara går ut i skogen. Att jag kan gå ut i skogen och lyssna på nästan ingenting. Se hur våren tar tag i världen igen. Allt som legat och väntat på värme. Allt som finns att se bara man tittar, som jag brukar säga. Ta sig tid att uppleva. Mycket viktigt och nyttigt. Ta vara på tiden och gör det ni gillar. Det kan ändra sig väldigt fort.

Att bara stanna upp och titta på en blåsippa kan vara helt fantastiskt. Gör det.

Ha de!

Hoj Hoj,

Just nu, 14:44, 7 grader varmt men det blåser ganska bra. Fast egentligen så är det ju dåligt. Det blir ju så förbaskat kallt då även om temperaturen är skaplig. På nåt sätt så vill jag ut idag också. Problemet är vart. Kanske ta Fabbe och leta upp något att fota. Men vad? Det brukar i och för sig ordna sig när man väl kommer ut. Hittar alltid något. Samma platser ser olika ut dag för dag beroende på ljuset och vilket tid man kommer.

Igår var det en milstolpe i Nellies liv. Hon lärde sig att cykla utan stödhjulen. En riktigt stolt tjej kom cyklandes till oss. Hon bestämde sig bara för att ”Nu ska vi ut och cykla utan stödhjul”. Svårare än så tyckte hon inte att det var. Sagt och gjort. Jag skruvade bort stödhjulen och en stund senare kom hon och Jennifer ner till oss.

Minns min debut på cykel. På den tiden fanns det inte stödhjul. Hjulet var ju precis uppfunnet :-). Ja ok då. Några år tidigare var det väl. Några år efter jag lämnade Bambino stadiet, blev det en 17 tums cykel. Några försök på gården som så klart slutade med syning av backen och eventuella småkryp där. Skam den som ger sig, så det var bara att hoppa upp igen. Efter många mindre lyckade försök, så började snittsen komma. och jag insåg att det faktiskt fungerade. Nu var det dags att pröva sina vingar, eller snarare balansen på vägen. Nu var det ingen speciellt trafikerad väg och mjölkbilen kom på måndagar och torsdagar. Ut med cykeln på vägen och ledde den upp för backen. Nu var det dags. Som fågelungarna lämnar sitt bo var det dags att möta en ny tid.

Tramporna sattes i rätt läge för take off. Sen bar det iväg. Enkelt som en plätt. Till en början i alla fall. Efter att jag cyklat c:a 300 meter, vilka för mig kändes som 3 km, kom jag till ett ställe där diket var fullt av brännässlor. Jag skulle egentligen kunna sluta berättelsen där för alla har väl redan listat ut resten. Det var som en magisk otrolig kraftig magnet som drog mig och cykeln ner mot diket. Just där det fanns flest brännässlor i hela Uppland. Att bromsa fanns inte på kartan. Jag hade ju inte kommit dit ännu i den självutbildade lektionen. Med skaplig fart, då det lutade en aning neråt, forcerade jag ner i diket och jag tror inte jag missade en endaste en av nässlorna. När dammet lagt sig och adrenalinet började avta kom den fruktansvärda smärtan. Kortbyxor och kortärmat gjorde mötet med dessa vidriga växter än mer smärtsamt. Som grädde på moset så tog jag dom få nässlor jag missat på vägen upp med cykeln från diket.

Efter några timmar när svedan avtagit var det dags att ge sig på cykeln igen. Har man ramlat av sadeln ska man ju hoppa upp igen sas det. Nu var det ju ofarligt för nu fanns inte en enda brännässla kvar som kunde brännas. Konstaterade att det måste varit någon slags magnet i nässlorna för nu trampade jag förbi galant. Nu tog jag mig an lektionen med att bromsa. Tyckte det var läge nu.

Ha de!