MC Turer

Hoj Hoj,

Dagen närmar sig. Bara några få dagar kvar nu innan det bär iväg. Varselljusen riktas mot norr. Planering klar sedan länge. Finslipning i flera omgångar. Jag älskar det. Förberedelserna. En del av upplevelsen. Visst kan man bara gasa iväg fast lägger man in lite saker att se på vägen så ger det så mycket mer. Vissa avsnitt känner jag igen från den digitala världen när den sedan omvandlas till analog.

Vi startar rätt tidigt på morgonen och kommer fram till staden, samhället eller byn i skaplig tid och hinner gå runt i den innan den släcks ner. Butiker som stänger och töms på folk. En del av resan är ju att träffa folk. Prata med dom. Låta dom berätta om guldkornen på orten. Sådant man inte kan läsa sig till. Inte ens på Internet. När man väl fått kontakt så är det som att öppna pandoras ask. Orden väller ut. Gärna äldre som har lite historia med sig. Så kul att se dom lysa upp när dom berättar om sina minnen. Kanske inte så många som lyssnar. Inte många som ger sig tid. Det händer ganska ofta att vi blir kvar någon timma extra bara för att prata med folk. Rekordet ligger nog på 5 timmar. Det var värt varenda minut. Sådant berikar en själv och alldeles säkert dom som man lyssnat på. Det behövs så väldigt lite. Minns en gång utanför en butik. En liten kille runt 5 år stod och tittade med tindrande ögon på hojen medans hans mamma packade bilen. Frågade lillkillen om han ville provsitta. Han sken upp och tittade på sin mamma för godkännande. Jag kyfte upp honom och han sken starkare än solen. Hans mamma tog ett kort på honom. En liten gest från mig, men det kanske sitter kvar i killen för evigt. Minns den där ”gubben” som lyfte upp honom på hojen.

Det är så det ska vara. Ingen brådska. Inga ”måste hinna dit”. Nä låt det ta den tid det tar. Då blir det så mycket bättre. Nu ska jag ut och tvätt hojen.

Ha de!

Hoj Hoj,

Vi gjorde ännu besök till Uppsala Domkyrka. Dom 118,7 meter höga tornen är en imponerande syn som syns långt utanför Uppsala. Inte många som vet att kyrkan har även Sveriges största kyrkklocka. 7360 kg väger den. Tänk vilken påfrestning när den sätts i gungning. Domkyrkan har inte mindre än 4 orglar. Den största med mest stämmor är Ruffattiorgeln. Hela 97 stämmor. En av stämmorna är en 32″ Subbass. När den ljuder vibrerar luften i kyrkan. Ett mycket dovt muller hörs, men du känner desto mer vibrationerna.

Har på senare tid upptäckt att kyrkor ofta har någon demonliknande figur någonstans. Oftast på takens hörn eller något torn. Denna till exempel från Uppsala Domkyrka på tornen.

Ha de!

Hoj Hoj,

Behövde ju pröva tält och den nya luftmadrassen så Nellie och jag sov i tältet i natt. 34 dagar kvar bara innan varselljusen riktas mot norr. Det rullar på fort nu tills sista veckan då sirap verkar ha kommit in i alla klockor. Hur nu det skulle kunna påverka dagens digitala klockor. Faktum är att det gör det.

Vaknade rätt tidigt i morse som vanligt. Ett herrans liv på ett gäng måsar som hade livliga diskussioner. När måsar kommer in så  brukar det tyda på kommande regn. En snabb koll på Casio klockan och inser att måsarna får skaffa sig varsin sådan. Barometern var på stigande tendens så något regn är inte på ingång. Inte detta dygn i alla fall.

Idag blir det bil upp till Gryttjom och ska se på när Angelica slänger sig ut ur ett flygplan. Som tur är har hon en tätt bakom sig som hon sitter fast vid. Sugen själv på att göra det. Fritt fall från 4000 meter i 200 km/h skulle kunna vara något. Selen passar med stor sannolikhet dig som väger mellan 40 och 100 kg, känns tryggt. Om den passar vet man först när man tagit mark eller?

I morgon blir det Adventure upp till Älvkarleby. Fallens dag som alltid är söndagen före midsommar. Första gången jag var dit blev jag överraskad av mängden besökare. Helt otroligt vad med folk som tagit sig dit. Ett tips kan vara att ha med sig kontanter då närmaste bankomat finns i Skutskär. En bit att åka i onödan. Kaffe (äkta) packas förstås med och Skogaholm och stekt ägg. Åker it god tid innan dammluckorna öppnas och tar ett stop med fika på vägen.

Ha de!

Hoj Hoj,

Lördag morgon. En orörd helg. Ingen som stakat ut något som är ett absolut måste. Visst finns det göra. Vissa planer har jag ju. Nu när sommarvattnet kommit igång så är det dags att tvätta av altanen. Kärscher ska få jobba lite. Investerat för länge sedan i en sådan där borste för altantvätt. En borste som roterar med hjälp av vattentrycket. Först medel för altantvätt och sedan som grädde på moset, grönsåpa. En av dom dofter som väcker ofantliga minnen från gångna tider. Kan se min mamma som låg på knäna och skurade golvet med doftande grönsåpa. Luktar så rent, så fräscht. Ingen doft får det att lukta renare än just grönsåpa. Ser den skinande linoleum mattan i köket i barndomshemmet i Ekeby.

Ser ut att bli en underbar dag igen. Solen står som spön i backen, som jag brukar säga. Inte vad man räknar med som något som står som spön i backen, men så gör den. Bombarderar träd, blommor, bilar, katter, myror, ja precis allt. Jag får passa mig. Jag tillhör den grupp av fräkniga och i unga år rödhåriga populationen som bränner sig även om jag sitter i skuggan med solskyddsfaktor 50 (om den finns) och en t-shirt på mig. En vecka eller två efter exponeringen flagar allt av till frugans förtjusning, då hon kan dra av stora sjok av skinn. Kvar blir jag, grisfärgad tills nästa exponering.

Jag ramlar in på dofter igen. Nu är det många mopedrallyn som drar igång. Även där har jag en sån där doft som tar mig tillbaka runt 55 år. Ja visst låter det otroligt. 55 år 🙂 . Det var då jag åkte bakpå mopeden som min pappa hade innan han tog körkort på bil. Den härliga doften av avgaserna från en moped med oljeblandad bensin. Minns hur jag satt som ett ljus, hoppas jag, bakpå hem från Rimbo. Hade troligen varit med pappa och åkt med honom på något lok. En annan tanke är att hur i hela friden har man kunnat överleva barndomen. Byggde kojor mellan 3 stycken träd. Inte konstigt eller ovanligt farligt, men 15 meter upp mellan träden blir det en annan sak. Byggde en gunga. Inte av rep utan av kätting fastsatta i en gren 10 meter upp och en start ramp som var runt 5 meter hög. Själva platsen där gungan sedan svingade sig fram var inte belagd med grus utan av rätt stora sprängstenar. Man ramlade, man slog sig rejält, men man kom igen. Kroppen hade ständigt sår som höll på att läkas eller sådana som fortfarande blödde.

Det var kanske just det att man var ute i stort sett hela den ledig tid man hade från skolan som gjorde att man klarade sig alltid. Jag bodde på en sådan plats att skogen var utanför husknuten. En å att fiska i 300 meter bort. En sjö att bada i 2 km bort. En plats som alla barn egentligen skall få chansen att uppleva. Jag hade några kompisar, men dom flesta var något äldre än mig. För det mesta så roade man sig själv med fiske och gjorde enduro vägar för cykeln i skogen. For fram som en drogad vessla bland träden och givetvis utan cykelhjälm som inte ens fanns. Man kraschade. Plockade bort stenar och pinnar som borrat sig in i benen och fortsatte. Trampade en gång på en bräda med en spik som gick igenom skon och ut på andra sidan. Bara att dra ut och fortsätta. Jag tror nog man blev rätt härdad och kroppens alla försvarsmekanismer hade ett ständigt sjå, men dom klarade det.

Ha de!