Många äventyr har det blivit….

24 07 2020

Hoj Hoj,

Vi passade på att åka ner till Paul och Kerstin över en helg. Vi tog tråkvägar ner för att komma fram så fort som möjligt. Strax före Norrköping var det ett vägarbete. GPS´n varnade inte för det som den brukar och alternativa vägar kan väljas. Nu hade det varit guld värt. Med högt lastad hoj och skjuts körde jag inte emellan bilarna. Det blir svajigt när luftmadrassen i topboxen och drysack med tält och skor. Totalt 17 kilo som är högt lastat. Båda packväskorna fulla. Det tog nog runt 45 – 50 minuters krypkörande. Otroligt tröttsamt. När det var avklarat blev nästa stopp en bra bit före bron i Söderköping. Kaos som vanligt på E22 med andra ord. Bara vi kommer fram till första vägskälet kör jag alltid igenom Söderköping istället för att sega fram på E22:an. Nu blev det en traditionsenligt glass förstås i en av kanalbodarna. Träffade ett gäng hojåkare från Vimmerby som var på väg till Sankt Annas skärgård.

Vi rullade ut igen på E22 vid sista rödljuset. Perfekt att ta sig förbi på så sätt. På tråkvägen igen mot Paul och Kerstin. Fyllde på lite soppa i Överum och körde den sista biten fram till Kila Gård. Ett härligt välkomnande av både två benta och fyrbenta. Vi blev bjudna på grillat och det var mycket gott efter resan ner. God dricka till gjorde inte upplevelsen sämre. Dags för tältresning. Gick trots intaget av goda drycker förvånansvärt bra. Vi har ju rest det ett antal gånger och göromålen föll även nu på plats.

Dagen efter tog Paul och jag en fotorunda i området. Gamla byggnader skulle objektiven riktas emot. Många fina gamla byggnader finns att utforska i området. Tänk om dessa kunde berätta. Många foton blev det att redigera sedan vi kommit hem till Rimbo igen. Under tiden då smedjan var i bruk skapade den många arbetstillfällen för fler än bara smederna. Ett litet samhälle skulle man nästa kunna kalla det.

På eftermiddagen tog Palle med oss på en båttur på Tynn som är 1 mil lång. Inte så bred, 1,7 km på det bredaste stället. Vi tog en tur på Norra delen på söndagen. Det fläktade skönt på sjön då det var ganska varmt. Många fina villor och faktiskt en del fastboende. Alla var med även Bonnie, Maja och Luffe. Maja var lite fryssen så hon satt i famnen på Monica under en handduk och värmde sig lite. Kändes tryggt tyckte hon. Bonnie och Luffe kollade runt lite över relingen. Måste spana lite.

Vi vände hemåt igen mot Kila Gård. Alla kom iland utan ofrivilligt bad. Alltid lite spännande just det där i gränslandet mellan sjö och brygga. Mycket kan hända och man har sett åtskilliga bevis på det. Själv klarat mig från ofrivilliga bad.  Vi skinka och en jättegod potatissallad som Kerstin gjort. På kvällen startade grillmästaren grillen igen och vi fick ännu en gång finkött. Smakade supergott igen. Kvällen blev natt och vid 23 tiden kröp vi in i vårt tält igen för en natts sömn. Vi somnade ovaggade även denna kväll.

Efter en frukost så var det dags för oss att vända hemåt igen. Alltid tråkigt att åka därifrån, men var tvunget. Några stänk föll och vi övervägde att ta på regnkläder, men vi tyckte det sken upp så vi hoppade över det. Vi hade åkt ungefär 3 kilometer då regnet tilltog och vi bestämde oss för att ta på regnkläderna. Visade sig vara ett mycket klokt val 3 minuter senare. Himlen öppnade sig och det vräkte ner. Som grädde på moset fick vi åska också. Det varade i närmare 3 mil. Regnet avtog lite, men höll i sig ända till Eskilstuna. Vi kör alltid 55:an upp från Norrköping. Mycket behagligare än att köra E4:an och snabbare än vägarna öster om E4:an.

Hemma igen så planerade jag nästa äventyr. Möta solen i Grisslehamn. Det skulle bli lite moln och det kund bara göra effekten bättre. Jag gav mig iväg 02:30 hemifrån. En bit upp till Grisslehamn och vid denna tid på dygnet så rör sig många djur, så man får ta det extra försiktigt. Nu gick det bra och jag såg bara 2 stycken små grävlingar. Tempen låg på 9 grader, men jag hade en tjockare tröja på mig så jag frös inte i den svag vinden. Jag gick ut mot Albert Engström´s atelje. Planen var att innan den ta av till vänster och upp på kanonberget. Därifrån har man fin sikt där solen reser sig ur havet. Lite skymd till en första början av träd, men strax kommer den över trädens toppar och skiner rakt mot kanonberget. Denna morgon var det lite moln som passerade och jag tog närmare 100 foton på soluppgången. Inget foto var ju det andra likt med molnen som passerade. Det blev en mycket stor gallring och övervägande av vilket foto som var bäst.Det resulterade att utav dessa 100 foton återstod c:a 25 efter gallring. Så fort solens strålar träffade kanonberget, så började dom värma.

Några foton blev det förstås på Albert Engström´s atelje som står där på sin klippa. En mycket fin plats och jag kan tänka mig hur alstren tog sin form i böcker och teckningar. Debuten som författare blev boken En Bok, 1905. På självporträtten har han en ganska bitter och möjligen dyster uppsyn. Han var engagerad i Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige 1922. Hans sympatier låg hos nej-sidan, ett engagemang som resulterade i affischen Kräftor kräva dessa drycker!

Nästa äventyr skulle bli fotografering av ångloket Thor 5 som kämpade sig uppför en backe strax innan Skölsta längs med Lennakattens Museijärnväg. En liten backe gör att loket får kämpa lite extra och kraftig rök väller ut samtidigt som den frustar på. Låter så härligt när loket ångar på. På bilden har den största lutningen passerats. I hytten ser ni Jacob Larsson och Henrik Johansson. Jacob är min äldsta brors barnbarn. Dessa killar och fler än dom är riktiga ”eldsjälar”, kunde inte låta bli, och sköter om loken minutiöst. En kolossal skatt av Sveriges historia att bevara. Under vinterhalvåret gör dom en otroligt genomgång av samtliga lok och vagnar.

Banan gås igenom innan säsongen kommer igång och även under säsongen. Det är säkerligen bättre standard på denna än på stora stambanan. Slipersbyten sker i början av säsongen och kontrolleras efter säsongen. På bilden ser ni Jacob Larsson och Lokmästare Henrik Johansson.

Vagnparken består inte bara av ånglok. Det finns även 2 diesellok och ett set med rälsbuss. Ett par motorvagnar och en del utan. Vi har ju åkt med ångloken och stora dieselloket (TP) men inte med rälsbussen. Nu var det dags att återuppliva gamla minnen genom att ta en tur med rälsbussen. Åkte ofta med den som liten. Hade man inget att göra en helg kunde man ta tåget in till Uppsala och köpa en vaniljpuck och sedan hem igen. Då hade man slagit ihjäl några timmar och snart så var den dagen passerad. Nu tog vi bilen till Faringe. Ändstationen för museijärnvägen. Där stod rälsbussen och väntade. Den första vagnen, 2109, var typ en förrådsbod under många år. Den togs om hand med stor kärlek och rustades till topp skick och är nu en av dom finare vagnarna. Vilket otroligt arbete och kunnande dessa entusiaster besitter. Vi klev på och fick sällskap av Jacob som skulle in till Uppsala och köpa en dricka. Han skulle elda på ångloket under eftermiddagen.

Det dröjde inte länge innan jag kände igen den gungande gången som rälsbussen hade. Ett sakta vaggande till det rytmiska dunkandet mot rälsen. Mjukt och fint och mycket tyst trots att vi satt i en vagn med motor. Vi rullade på in mot Uppsala och strax rullade vi in på Uppsala Östra spår 10. Lokföraren in var Daniel Wemmergård.

Ha de!

 





En sådan härlig dag.

11 07 2020

Hoj Hoj,

Vi körde ner Anita till Trosa, världens ände, för att möta upp Alf, Elisabeth och Ammi som skulle ta med henne ner till Söderköping.

Trosa är en riktigt fin stad. Tycker i alla fall en utsocknes. En stad, precis som alla andra kuststäder, lever upp och blommar ut under dom få sommarmånader vi har. Kommersen var i full gång och bodarna var öppna med allehanda varor. Alltid lockade det någon spekulant att köpa något. Vädret var på topp, även om det inte var någon åskvärme direkt. Åskmolnen hopade sig inåt land och jag såg i en app att det åskade inåt landet och även runt Rimbo. Blev orolig då vi inte dragit ut något från elen. Såg sedan att det närmaste var Alhamra några kilometer utanför Rimbo. Kollade in våra kameror och fick kontakt med dom. Ett gott tecken på att allt var som det skulle med router och fiberbox.

Vi gick runt i Trosa och jag hade förstås ”kamera ögat” på. Älskar att vandra runt och fånga lite vyer med kameran. Det som fängslar mest är ju förstås vatten. Gammal som ung drar sig till vatten. Mycket utspelar sig kring Trosaån som rinner genom staden. Trosaån som förr var en viktigt förbindelse med Mälaren då Trosa var en viktig handelsstad. Idag är det ett sommarparadis för, bland annat båtägare, vilket tydligt kunde ses nere i hamnen. Knappt en ända ledig plats att ankra upp på. Alla möjliga båtar och en del nästan farttyg.

Många fina små bodar innan hamnen. Allt från glass, kaffe till kjolar och scarfs. Många fina restauranger. Vi hittade en med husmanskost. Nu var väl inte Monica´s och mitt val, Fish & Chips, direkt husmanskost, men det fanns att välja på. Några i sällskapet gick på Oxjärpar och det är ju husmanskost. Absolut ingen trängsel även om vi satt utomhus. Gick man in så fanns det hur mycket plats som helst så avstånd hölls. Nere i en av bodarna pratade jag med en försäljare av lösgodis. Klubbor, karameller och andra sötsaker. Det visade sig att han hade varit på Rimbo Marknad, som för övrigt är Sverige största endagsmarknad även om många hävdar annat. det är c:a 500 knallar som kommer till Rimbo den första torsdagen i Oktober. I år inställt som så många andra sammankomster. Rätt beslut då det brukar röra sig om 20 000- 25 000 besökare. Åter till herren jag pratade med. Han hade varit på Rimbo Marknad i 40 år. Även besökt Sveriges alla marknader. Den absolut största kassan han inbringat var faktiskt i Älmsta under Älmsta Natta för några år sedan. Rätt intressant för det är en betydligt mindre ort, men den udda tidpunkten gjorde kanske att många lockades dit.

Efter att ha vandrat runt i flera timma var det ändå dags att ta sig hemåt igen. Sånt här skulle jag kunna hålla på med hur länge som helst. Älskar att vandra runt och fotografer, träffa folk och ”intervjua” dom lite om orten eller vart dom kommer ifrån och vart dom är på väg. Får nog ta med ett block nästa gång och föra lite anteckningar som stöd för bloggen. Vi åkte hemåt och kom till skylten Tullgarns Slott. Åkte förbi många gånger med motorcykel, men nu bestämde vi oss för att svänga in och undersöka. När vi kom närmare insåg jag att jag varit där förut. På en kick-off med jobbet så var vi där. Meningen var att därifrån vandra ner till Trosa och under vägen utföra en del övningar. Jag hade ett knä som inte var som det skulle, så jag fick förmånen att köra ner en av deltagarnas bil ner till Trosa. Nu började vi vårt besök med en kopp kaffe. En kladdkaka med grädde satt fint. Där träffade vi på dessa tjejer som var på cykelsemester. Dom hade fikat färdigt och var på väg vidare. Jag passade på att ta en kort på dom innan dom åkte iväg.

Vi gick upp till slottet. En magnifik park runt slottet och ett mycket vackert slott. Förr var sjövägen den väg besökare kom, så därför var det framsidan av slottet. Vart efter besökarna kom landvägen ändrades framsidan till den motsatta från sjösidan. Ett riktigt stor område som tillhör slottet med tennisbana och en labyrint och orangerier. På grund av coronan hålls slottet stängt i år. Vi får åka dit nästa år då det förhoppningsvis är öppet.

Vi fortsatte från Tullgarns Slott. Vi vek av mot Skanssundet för färja över. Ovant att rätta sig i ledet då vi kom med bil. MC har ju plats längst fram på färjor så därför åker vi också om bilkön för att komma först. Många bilar var det som skulle med och lastbilar och husbilar. Vi kom ändå med på färjan utan att behöva vänta på nästa. Överfarten gick förstås bra och på andra sidan så hägrade ju Eldtomta. En räksmörgås skulle ju sitta fint så har vi middagen avklarad också. Räksmörgåsen höll som vanligt måttet och mätta och belåtna fortsatte vi hemåt.

Ha de!

 

 





En resa tillbaka i tiden.

8 07 2020

Hoj Hoj,

Idag tog vi en resa tillbaka fast ändå framåt. Hur hänger det ihop då? Jo vi tog Lennakatten in till Uppsala. BLJ 5 Thor fick dra oss resenärer in till Uppsala med Lokmästare Henrik Johansson vid spakarna. Det fanns givetvis en duktig eldare också som jag inte kan namnet på. Mjukt och fint tog han oss in till Uppsala och tillbaka till Marielund.

Då jag själv är lite ”tåg tokig”, kan man säga så, så tycker jag detta är mycket kul. Rälsbuss och TP lok har jag åkt många gånger med Pappa en gång i tiden. Fick till och med köra TP loket en bit mot Hallstavik från Rimbo. När jag jobbade gick jag ofta ner till Centralen och lyssnade på RC loken som drog iväg. Ett ljud som jag får gåshud av. Så härligt ljud. Kraftfullt.

Åter till Lennakatten. Vi rullade ut från Marielund på utsatt tid. Rätt många resenärer, men inte så vi klättrade på varandra. Bara ingen glömde sin resväska i väntsalen. Vi satt i den öppna vagnen. Jag tänkte hänga ut lite och ta några foton i farten. Thor pustade på. Ångan välde ut då Thor fick jobba lite i  en uppförsbacke. Hjulens rytmiska dunkande mot rälsen. Lokets frustande. Som musik i mina öron. Detta var andra gången vi åkte med ångloket. Nästa gång blir det rälsbussen. Bodde som barn bredvid järnvägen Rimbo – Uppsala. Samma bana som nu går från Faringe in till Uppsala. Hade man inget att göra tog man tåget in till Uppsala och köpte en glass och åkte hem igen. Då pappa var lokförare så hade familjen gratis biljetter. Några timmar fylldes i alla fall. Där var det rälsbussen som gick. Den vaggande gången minns man. Undrar om det är lika idag?

Jämn fart hela tiden. Lagom fart att ta sig fram på ett värdigt sätt. Samtidigt som man sitter i vagnen skulle man vilja se det utifrån. Se BLJ 5 Thor puffa fram genom det grönskande sommarlandskapet. Tror jag ska ta mig dit någon gång där det lutar uppför och fotografera när ångan väller ut. Gärna i lite motljus om det nu är möjligt eller med lite längre slutartid och följa loket så man får en rörelse känsla. Får kolla upp med Henrik vart det lutar lite uppför.

Hemresan gick lika mjukt och fint den. Snart rullade vi in vid Marielund och resan var färdig för denna gång.

 

 





Livet 2.0 rullar på

16 06 2020

Hoj Hoj.

Sitter vid köksbordet. Hör regnet smattra på altantaket. Asfalten bombarderas. Vattnet flyter iväg i en strid ström. Bosse lirar. Gareth Emery, Trance, Progressive House. Inte så vanligt kanske för en i Livet 2.0 kanske. Vem behöver vara vanlig?

Luften går liksom ur en då det regnar. Man sitter här. Kollar ut. Kollar på himlen som är som ett cura täcke. Grått, tungt utan minsta lilla ljusglimt. Inte den minsta lilla skiftning i molnen. Beigt. Inte läge för ett Adventure. Inte läge för en promenad med Nikon. Vad är det egentligen läge för? Ingen bokmal, så jag kan inte dyka ner in i en bok. Dumburken så somnar jag. Senaste fototidningen har jag läst. Inga oredigerade foton. Skickat in bilder till olika tävlingar klart för denna gång. Det gäller att exponera sig så gott man kan.

Skulle vilja åka iväg en sväng till. Denna gång med hoj. Får nog bara bli dagsturer följande gånger. Man kommer ju en bra bit om man startar i tid. Problemet med det är att det brukar bli ganska långt bort och man liksom förtränger att man ska hem också. Mina kvällsturer upp mot Gävle brukar sluta med 35 – 40 mil. Då har jag tagit dom på kvällen med start runt 19:00. Jag ser ett namn på en vägskylt som ligger i riktning norrut som vi brukar passera på semestern. Bara 7 mil dit. Nästa bara 5 mil och vips så har det blivit riktigt långt hem. När man sedan når dom känns det väldigt beigt att behöva åka söderut igen. Det kändes som man var på väg uppåt.

Känner mig taggad på att få börja med porträtt fotograferingen. Dröjer väl lite ännu när folk kan börja röra på sig igen. Ser närmast framemot dom två utställningarna jag ska ha. En i Augusti och en lite senare. Ni lär se när datum är bestämt.

https://youtu.be/0dFz10R529g

Ha de!

 





Ännu är vinterjackan framme

16 05 2020

Hoj Hoj,

Som rubriken antyder så är det isiga vindar från norr som präglat denna vår, ännu så länge. 5-6 grader varmt och vindar på 5-7 m/s gör att kylan blir påtaglig. Kyleffekten blir att temperaturen ligger då runt 0 strecket och det kan man inte kalla för vårvindar.

Dagarna rullar på trots kylan och man klär på sig och går ut i skog och mark. Jag köpte Naturpasset i år. Naturpasset är ett antal kontroller som man ska leta rätt på med hjälp av karta och kompass och fylla i ett kort med en bokstav för kontrollen. Totalt 20 kontroller är det som Rimbo Skid- och Orienteringsklubb placerat ut. Jag gillade verkligen friluftsdagarna i skolan då det var orientering. Kom i mål som tvåa efter en orienterare som orienterade för Knutby Orienteringsklubb under tävlingar. Takterna sitter i att hitta kontrollerna, även om jag tror dom är snällt placerade för oss som icke är proffs eller orienterar i vanliga fall. Kul är det att läsa kartan och följa vart man är ute i naturen. Så glad att jag kan och har möjlighet att vistas i naturen. Runt 10 minuters promenad så är jag omgiven av björkar, granar, aspar och tallar. Eller med bil 4 minuter, så har jag milsvida skogar att vandra i och plocka bär och svamp.

Nikon är förstås ständig följeslagare och väntar bara på tillfället att få se skogens konung. Spåren är tydliga, så dom finns i närheten. Fast dom hör väl lång väg när man kommer pulsande genom skogen. Ett möte för många, många år sedan sitter kvar på näthinnan. Det var en gång en sen höst då jag var på väg att fiska. Temperaturen var nog runt nollan. Tog en genväg genom skogen och såg en hög med spillning. Efter en stund såg jag att det rykte om den. Insåg att den var riktigt färsk. Höjer blicken och ser runt 20-30 meter bort skogens konung med en skapligt stor krona. En riktig bjässe i mina ögon. Vi tittar på varandra en stund innan den sticker iväg med hög fart, bort genom skogen. Helt ljudlös. Inte ett endaste lite ljud gav han ifrån sig. Jag tar ett (1) steg och knäcker en torr gren så det brakar till. Två ben och c:a 70 kilo mot 4 ben och kanske 200 kilo. Snacka om kontroll.

Många foton har det blivit. Inga foton i studion ännu på grund av läget i världen. Hoppas det löser sig snabbare än alla dom som siar om läget. Världen har väl sällan skådat så många ”experter” som nu. Tvärtemot talesättet ”Ingen är profet i sitt fädernesland”, så är det just nu lätt att bli det. Många som uttalar sig i media med tvivelaktig kunskap om ämnet, men att återge vad dom som ändå får kallas experter säger, så låter dom ju trovärdiga och får glänsa i olika mediala sammanhang. För att återgå till roligare saker, så har det blivit några foton som sticker ut. Jag lyckades få ett på Nellie som jag gjorde om till svart/vitt. Passade bättre än det i färg. Ofta är det så att vissa blir bättre i svart/vitt än i färg. Speciellt byggnader då man kan få fram riktigt kontrast rika bilder.

BMW´n har fått vila ett bra tag igen. Känner numera att jag inte är så ”desperat” så jag kör när det är lite svalt. Jag har ju all tid i världen, hoppas jag, att ta en tur när det är skönare väder. Förr hade jag ju egentligen bara helger och då klämde man några mil även om det var lite svalt. Då gällde det att passa på.

Ha de!





Vilka dagar

24 04 2020

Hoj Hoj,

Vilka dagar det varit ett tag nu. Nu känner man verkligen att sommaren är på väg. Full fart i naturen. Vi går på lite halvfart. Uppdelade i grupperingar efter levnadssätt. Undrar hur sommaren kommer att bli med besök på olika fikaställen. Fast helst tar man ju med sig mackor och äkta kaffe och slår sig ner i någon backe. Alltid fönsterbord på dom ställena. Så bäst.

Vintergästen i garaget har fått en service och skumtvätt och är nu färdig att möta sommaren och nöta lite asfalt. Spritt språngande nya sulor

denna säsong. Måste säga att Intrudern är den snyggaste hojen i den klassen. Hade själv en 800cc förut, men åkstilen var inte riktigt jag. Med 189 cm över havet, så var den även liten för mig och trångt när Monica åkte med. En 1400cc hade nog passat bättre, men fortfarande så är det ju mitt vägval som inte lirar riktigt med den typen av hoj. Landar en 1400 i garaget snart för lite service innan sommaren.

Nu är det full fart på träd och buskar. Det knoppas överallt. Vitsipporna syns som vita drivor i backarna. Trevliga drivor. Många, många fler än blåsipporna. Blåsipporna är till skillnad från

vitsipporna fridlysta i Stockholms Län. Jag tog en liten promenad på kvällen i skogen. Naturen sätter fart. Knoppas lite här och var. Alldeles tyst sånär som på några sjungande fåglar. Mellan sången hördes ett trummande som sakta tynade bort för att strax därefter trumma på ingen. En hackspett som markerade att här finns jag. Ett slags shuffle i skogen. Som sköna moves på dansgolvet.

När jag är ute med bilen eller hojen är förstås kameran med också. Mitt eget objektiv skannar av områden jag passerar. Ett villebråd i ett skogsbryn eller en äng. Ett slitet övergivet torp. Ett

övergivet hus. Ett möte som bitit sig fast på näthinnan är mitt möte med en varg då jag kom på motorcykeln. Jag hade ingen kamera med mig. Vi var c:a 30-40 meter från varandra. Vilket djur. Så kraftigt bygd. Större än en schäfer. Det var något speciellt med mötet. Nu tillbaka till gamla övergivna kåkar eller torp. Det finns några i våra trakter. När vi åker på semester norröver ser vi en del som är på väg att bli ruckel. Det brukar börja med att några fönster krossas och väder och vind tar över. Regn med blåst gör att vatten kommer in och sen börjas förödelsen. En tegelpanna kanske krossas och släpper in vatten. Man blir så ledsen att se gamla fina byggnader gå under.

Ha de!





Vilken befrielse

1 04 2020

Hoj Hoj,

Idag tog jag en promenad på en stig genom en skog. Så tyst. Så avkopplande. Stänga ute allt vad media och virus heter. Stod en bra stund och bara lyssnade. Lyssnade på fåglarna vackra sång. Omedvetna om situationen i världen. Så härligt att bara stå där. Ett svagt sus ibland när vinden tog tag i trädtopparna. Viskar att snart är det över. Snart återgår allt till det normala. Bara hoppas att alla tar sig helskinande ut ur det både fysiskt och ekonomiskt.

Så glad att man har möjligheten att bara går ut i skogen. Att jag kan gå ut i skogen och lyssna på nästan ingenting. Se hur våren tar tag i världen igen. Allt som legat och väntat på värme. Allt som finns att se bara man tittar, som jag brukar säga. Ta sig tid att uppleva. Mycket viktigt och nyttigt. Ta vara på tiden och gör det ni gillar. Det kan ändra sig väldigt fort.

Att bara stanna upp och titta på en blåsippa kan vara helt fantastiskt. Gör det.

Ha de!





31 Mars 2020

31 03 2020

Hoj Hoj,

Just nu, 14:44, 7 grader varmt men det blåser ganska bra. Fast egentligen så är det ju dåligt. Det blir ju så förbaskat kallt då även om temperaturen är skaplig. På nåt sätt så vill jag ut idag också. Problemet är vart. Kanske ta Fabbe och leta upp något att fota. Men vad? Det brukar i och för sig ordna sig när man väl kommer ut. Hittar alltid något. Samma platser ser olika ut dag för dag beroende på ljuset och vilket tid man kommer.

Igår var det en milstolpe i Nellies liv. Hon lärde sig att cykla utan stödhjulen. En riktigt stolt tjej kom cyklandes till oss. Hon bestämde sig bara för att ”Nu ska vi ut och cykla utan stödhjul”. Svårare än så tyckte hon inte att det var. Sagt och gjort. Jag skruvade bort stödhjulen och en stund senare kom hon och Jennifer ner till oss.

Minns min debut på cykel. På den tiden fanns det inte stödhjul. Hjulet var ju precis uppfunnet :-). Ja ok då. Några år tidigare var det väl. Några år efter jag lämnade Bambino stadiet, blev det en 17 tums cykel. Några försök på gården som så klart slutade med syning av backen och eventuella småkryp där. Skam den som ger sig, så det var bara att hoppa upp igen. Efter många mindre lyckade försök, så började snittsen komma. och jag insåg att det faktiskt fungerade. Nu var det dags att pröva sina vingar, eller snarare balansen på vägen. Nu var det ingen speciellt trafikerad väg och mjölkbilen kom på måndagar och torsdagar. Ut med cykeln på vägen och ledde den upp för backen. Nu var det dags. Som fågelungarna lämnar sitt bo var det dags att möta en ny tid.

Tramporna sattes i rätt läge för take off. Sen bar det iväg. Enkelt som en plätt. Till en början i alla fall. Efter att jag cyklat c:a 300 meter, vilka för mig kändes som 3 km, kom jag till ett ställe där diket var fullt av brännässlor. Jag skulle egentligen kunna sluta berättelsen där för alla har väl redan listat ut resten. Det var som en magisk otrolig kraftig magnet som drog mig och cykeln ner mot diket. Just där det fanns flest brännässlor i hela Uppland. Att bromsa fanns inte på kartan. Jag hade ju inte kommit dit ännu i den självutbildade lektionen. Med skaplig fart, då det lutade en aning neråt, forcerade jag ner i diket och jag tror inte jag missade en endaste en av nässlorna. När dammet lagt sig och adrenalinet började avta kom den fruktansvärda smärtan. Kortbyxor och kortärmat gjorde mötet med dessa vidriga växter än mer smärtsamt. Som grädde på moset så tog jag dom få nässlor jag missat på vägen upp med cykeln från diket.

Efter några timmar när svedan avtagit var det dags att ge sig på cykeln igen. Har man ramlat av sadeln ska man ju hoppa upp igen sas det. Nu var det ju ofarligt för nu fanns inte en enda brännässla kvar som kunde brännas. Konstaterade att det måste varit någon slags magnet i nässlorna för nu trampade jag förbi galant. Nu tog jag mig an lektionen med att bromsa. Tyckte det var läge nu.

Ha de!

 





En dag vid sjön

28 03 2020

Hoj Hoj,

Solen stod som spön i backen. Redan tidigt fick jag en förfrågan från Jennifer om att grilla. Det lät mycket trevligt. Då skulle jag passa på och ta några porträttfoton också. Det är ju något jag tänkte börja med i större skala. Tänkte först komplicera till det med ND filter, gör dag till natt, men skippade det. Körde istället med fyllnadsblixt till motljuset.

Vi hade korv och bröd med oss och körde igång engångsgrillen. Tänkt att det är så enkelt, men så satans gott. Äkta kaffe i termos smakar inte ödla heller. Så himla gott. Solen värmde ganska bra. Termometern visade 10 grader och en lätt bris. Vilken härlig årstid våren ändå är. Allt som vaknar till liv igen. Man ser nästan från dag till dag att något hänt i naturen. Allt ligger i startgroparna och bara väntar. Det har börjat ovanligt tidigt i år. Körsbärsträden i Kungsträdgården nästan 2 månader tidigare än normalt. Jag såg nu att våra pollinerare har startat sina motorer. Det är tur det fruktbärande träd har ju i alla fall inte börjat sin blomning ännu.

Innan grillen blev klar så passade jag på att ta några porträttfoton. Blev lyckade om jag får säga det själv. Fick lite blodad tand som det heter. Nyfiken på att ta fler foton. Kanske dags att göra en release av tanken att börja med porträttfotografering. Än så länge ingen studio, men det finns ju en utanför husknuten typ. Har några fina ställen som skulle fungera bra med fin inte för iögonfallande bakgrund även om jag gör den suddig. Inga skarpa färger som sticker ut i bakgrunden.

Barn är tacksamma modeller, även om dom är näst intill omöjliga att styra. Bäst är att dom får leka fritt och jag får fånga ögonblicken i utomhusmiljön. Vatten är bra. Det roar gammal som ung. Dom blir mest naturliga då dom sysslar med något. Ställer man upp dom för fotografering så brukar det alltid bli någon liten grimas eller ett annat konstigt ansiktsuttryck.

Ha de!





Något annat än Covid-19

14 03 2020

Hoj Hoj,

Ja som rubriken säger ska detta handla om något annat. En stor händelse har ju ägt rum. Stor i ordets rätt bemärkelse. Zhen Hua 33 som är ett specailfraktfartyg, kom från Kina med den s.k. Guldbron som ska bli Slussens nya huvudbro. En imponerande syn var det när jag först såg fören i Furusund i Onsdags morse. Mycket folk var samlade. På berget vid Furusunds Värdshus var det många som samlat sig för att få en bra vy. Även jag stod där med kameran i högsta hugg. Det är som vanligt svårt med perspektiv om man bara har ett objekt att se, men får man en referens punkt som färjorna över till Blidö gav så såg man storleken på ett annat sätt.

Ett annat intressant fotoställe hade varit Oxdjupet vid Rindö. Tänkte åka dit först men då jag misstänkte att åtskilliga mer än jag tänkt så och parkeringsplatserna är mycket begränsade så valde jag Furusund. Tanken var sedan också att åka in till Stockholm och fotografera ankomsten till Slussen. Det blev en pampig entré med vattenkanoner. Det primära syftet med det, skulle jag tro, var att hålla småbåtar borta och det lyckades väldigt bra. Inte en mindre båt närmade sig för fotografering.

I mycket sakta mak närmade den sin ankringsplats. Ett sådant fartyg stannar inte på några. Jag såg på en video från Oxdjupet och såg att den hade även propeller i bak som gjorde att den kunde svänga den delen också. Säkert ett måste för ett sådant långt fartyg.

Den ankrade upp utanför Stadsgården och förberedde lossning av bron. Fartygen var som en docka som kunde sänka ner sig i vattnet och därmed få bron loss som låg på pontoner. I fredags hade den lossat lasten och låg och väntade att få fortsätta sin resa. Såg att den var på väg till Tallin just nu. Behöver väl något med sig tillbaka också för att det ska vara effektivt.

När vi ändå var inne i stan så passade jag på att fota lite annat medans vi gick. Solen var på väg ner när vi gick mot Tekniska Högskolan. En solnedgång över Kungsgatan var också rätt fin även om jag hellre vill ha landskap som förgrund till en solnedgång. Fast det fick fungera. Det var ingen direkt åskvärme då vi gick tillbaka mot Tekniska. Passerade Engelbrekts kyrkan och var tvungen att ta ett kort. Låg så fint på höjden och den klarblå himlen lyfte fram den så fint.

Ha de!

 

 

 








%d bloggare gillar detta: