Annonser

Kanske årets sista långtur…

15 09 2014

Hoj Hoj,

Ja det börjar dra ihop sig även om vi haft underbara dagar ännu. Det kan gå fort när det väl börjar. Löven dalar sakta ner och naturen förbereder sig. Jag tänkte i helgen att det är lika bra att passa på. Ta en långtur. Hade inte bestämt vart bara att det skulle bli en längre tur.

Kokade fika och bredde några mackor. Sala kom upp och förödelsen i skogarna kring Engelsberg. Packade hojen med ”fika IMG_3373korgen” och gjorde mig redo. Nytvättade sen dagen innan och nysmord kedja. Lithium fett fungerar perfekt. Sitter kvar på kedjan och lägger sig inte på fälgen. Där gör den ingen nytta. Upp till OK/Q8 och fylla upp tanken med finsoppa ( 98 oktan ). Kändes redan nu att detta kommer att bli en fin dag. Solen sken och det var runt 15 grader varmt.

Ut på 77:an mot Uppsala. Vid Gottröra låg dimman tät. På håll såg det ut som molnen landat. Man såg den blå himlen ovanför och det dimmiga ”molnet” som låg som ett lock över åkrarna. Tänkte stanna och ta en bild, men så blev det inte Sala och nya vägar hägrade.

Ville komma upp så fort som möjligt så mot mina principer så blev den E4:an in till Uppsala och sedan ut på 72:an. Närmade mig Morgongåva och försökte ringa Johan, men GPS´n fick ingen kontakt med luren. Ser ut som den har det och när man ringer hörs inget. Inte bra. Har kommit nu på senare tid. Vet inte heller när det slutar fungera för det fungerar vid starten. Testar det alltid. Trodde ett tag på att det var efter det jag lagt upp någon film eller ett kort på Fejan, men innan hade jag inte gjort det. Tänkte ta en mycket snabb fika om jag föranmält min ankomst, men körde förbi.

Orterna passerade. Log lite bakom visiret då jag kände igen många avstickare längs vägen. Där har jag kört. Där med och denIMG_3374 där. Med dryga 1700 mil denna säsong så är det inte undra på tänkte jag. Så var jag framme i Sala. Nu var jag riktigt sugen på en kopp fika och en macka. Stannade vid Museigatan vid Väsby Kungsgård. Flaggor hissades. Trodde först att det var för att jag gästade staden, men det visade sig vara ett evenemang. I Krigens Spår som firades på Kulturarvsdagen. Ja ja, men kan ju inte ha rätt jämt. Men man är ju inte helt okänd som ni kommer att märka senare i bloggen.

Klockan hade nu blivit runt 12 så jag fick ge mig av. Lv 256 ut mot Salbohed. Så underbart att vara långt från Stockholms län. Syftar i första hand på vägunderhållet som verkligen är ett vägunderhåll. Fina vägar att glida fram på. Man njuter verkligen av dessa vägar. Problemet. om man nu kan kalla det problem, är att när jag är här uppåt vill jag bara fortsätta. Jag ser den ena vägskylten efter den andra. Nån bil till bara så är jag där. Ytterligare nån mil så är jag där osv.

Älskar verkligen dessa trakter. Till slut kom jag fram till vägskälet mot Virsbo och Engelsberg. Bara några kilometer in på dennaIMG_3378 väg bredde förödelsen ut sig. Fick en helt annan innebörd när man såg det ”live” och inte på bilder och satellitbilder. Vilken tragedi. Kilometer efter kilometer  kantades av helt utbränd skog. Många hade denna dag tyckt som mig att det skulle besökas för att verkligen få en inblick i eländet. Bilar, hojar i en strid ström rullade på denna säkert i vanliga fall inte så trafikerad väg. Jag åkte ner till Engelbergs bruk. Läs gärna mer på länken om bruket. Sverige låg långt framme i världen med järnbruken.

Jag tog fram fikat igen och tog en macka. Funderade över det jag nyss sett. Helt obeskrivligt. Jag såg några skorstens stockar från nedbrunna hus. Överallt skyltar om att det var förbjudet att gå in i skogen. Under hela sträckan rådde stopp förbud. Rapid bevakningsbilar patrullerade området. Jag såg dom hus såg låg precis i utkanten av totalt nerbrunnen skog. Tänkte mig in i deras hemska situation. Vilken mardröm. Vad ska tas med vid en evakuering? Alla dom som insåg att många värdefulla saker var kvar. Kanske foton. Man tänker kanske inte på dom som prio ett, men ett ovärderligt minne försvinner.

På väg tillbaka till mot lv 256 igen såg jag en villa stå inne bland eldhärjade träd. Hade den klarat sig? Hade dom hunnit bygga upp den igen? Ingen aning. Den såg iaf nymålad ut. Det verkar högs osannolikt att den hade klarat sig. Såg dom villor som stod precis i utkanten och kände igen dom från helikopter bilderna. Var det alltså så här det ser ut? Villorna stod kanske 25 meter från närmaste nerbrunna träd. Vilken otroligt hetta huset måste ha varit utsatt för. Såg fortfarande att en vattenpump stod kvar vid en å med slangarna utdragna. Lyckades få en bild mellan patrulleringen av Rapid bevakning.

Jag kommer ut igen till korsningen vid lv 256. På andra sidan står en kille med en Transalp och kikar i en karta. Jag tänkte att jag åker över och kan kanske vara till någon hjälp. Jag stannar hojen och fäller upp hjälmen.
— Runar från Rimbo ser jag, säger killen.
Jag håller på att ramla av hojen. Här uppe runt 16 mil hemifrån mitt i skogen träffar jag på en kille som vet vem jag är. Det visar sig sedan att han är med i samma hojforum som jag. Jag visar mig alltid med bild och inte någon seriefigur eller anonym bild. Jag hade tydligen hjälpt honom med Garmin GPS´n. Han hade skaffat en och begrep ingenting av den. Jag hade förklarat via forumet och dels lagt upp instruktionsvideor som han tittat på och då föll polletten ner. Nu gjorde han egna rutter och drog i dom hit och dit. Ja man sätter sina spår kan man säga och placerar Rimbo på kartan.

Jag var tvungen att bryta upp för jag hade inte förtidsröstat. Söder ut igen på lv 256. Vek av vid Västerfärnebo mot Rv70 ochDSC_0180 Viggbo. Ner mot Broddbo där jag tog av mot Möklinta och Falkudden. Vilken väg säger jag bara. Den gick högt upp på en ås. Fin beläggning och kurvig. En härlig väg. Passerade så småningom min  älskade Dalälven.  Stannade givetvis och tog ett kort. En lite ovanlig skylt. Rullade vidare igen. Njöt verkligen. Så fina vägar. Husen låg alldeles bredvid vägen som var en 70 väg. En del såg helt förfallna ut, men nog stod det bilar på tomten alltid. Ett stort hus jag såg såg ut att hålla på att rasa ihop vilken dag som helst, men det bodde  folk i det. Gården såg ut som en bilskrot.

Jag rullade vidare över älven igen. Nu kom jag till nästa vägskälet Berrekvägen och Gruvbergsvägen. Då komDSC_0181 den där känslan. Vill inte åka åt höger. Vill åka åt vänster. Måste jag åka åt höger? Ååhh vad jag skulle vilja ha möjligheten att bara göra det. Bara ta den väg i en korsning som jag vill. Inte för att jag måste. Någon mil till Horndal. Någon mil till Hofors. Nogon mil till Falun. Nogon mil till Rättvik. Ja ni fattar nog. Så vill jag kunna göra. Nu kan jag inte det så det fick bli höger mot Österfärnebo.

Den här vägen var i ett sämre skick. Mycket gupp, men annars krokig. Rullade på ganska bra ändå ut mot Österfärnebo. Ut mot rv56 förbi Gysinge. Varför ta höger mot Uppsala när det gick att köra åt vänster? Så blev det. Missade dock nedre Dalälven men det får jag leva med. Tog av vid Hedesunda in på Ölbovägen. Pratade i telefon och missade vägen ner mot Söderfors. Fick göra en u-saväng tyckte damen i GPS´n. för en gångs skull så löd jag. Ner på lv292 mot Söderfors. Ett tankstopp vid Månkarbo som har finsoppa och sedan vidare hemåt via Uppsala.

Jag var hemma strax efter klockan 18:00. 47 mil på mätaren. Vilken dag jag hade på hojen önskade att den aldrig skulle ta slut.

Ha de!

Annonser




En dag med Varaderon

14 08 2013

Hoj Hoj,

Vilken dag vi hade. Varaderon och jag. Jag var en sån där lonely rider igår. Tog en riktig långtur. Mätaren visade 55 mil när jag rullade in i garaget.

Satte mig ner på morgonen och gjorde i ordning en tur för GPS´n i datorn. Monica skulle iväg till en kompis, så jag blev själv på turen. Jag fick kompensera med musik i hjälmen istället. Till Västerås skulle jag och sedan blev det en liten sväng därifrån. Tänkte jag. Fullerön såg ut som ett fint läge på kartan så dit skulle jag. Sen blev det Hallstahammar – Surahammar – Sala – Östervåla – Månkarbo – Dannemora – Alunda – Knutby – Rimbo. Den rundan var 40,6 mil. Sen blev det avstickare för resten av milen upp till 55. Inte dåligt att hitta på 15 mil med avstickare!

Turen var färdig och överförd till GPS´n. Jag gav mig iväg runt klockan 11:00 och första biten är en ”transport” sträcka. Först vid Skokloster på 269:an är det väl vägar som jag inte åkt så ofta. En kort bit ut på 263:an mot Enköping, men svängde snart av mot Kivinge och tog den lilla vägen som går förbi Hjälstaby – Biskopskulla – Härnevi. Ett mycket roligare vägval än Enköpingsvägen. Kurvig med hyfsat bra asfalt. Inte alltför skadad av tjälen.

Vid Sparrsätra så korsade jag väg 70 mot Bred. Lite lustigt när jag läste första skylten där det stod 10 Bred. Lite längre fram stod det 8 Bred. Jag konstaterade snabbt att det blev smalare och smalare. Passerade över järnvägen vid Ortuna och kände den välbekanta doften kring en järnväg. Rullade strax därefter in i Västerås och tog några varv runt i Västerås. GPS´n höll på att få fnatt när det räknade om rutten hela tiden. Det började kurra i magen så det var dags för lite käk. Stannade till vid en korvmoj och tog en tunnbrödsrulle. Hon lyckades inte riktigt bra med att försluta tunnbrödet i botten så moset åkte ur och la sig i den ”påse” som brödet var instucket i. Tur att det var en påse och inte en servett virad runt. Det blev satans varmt om handen som man höll i och bökigt att äta. Det mättatde iaf när man skrapat upp moset med skeden och allt var uppätet.

Nu skulle jag lyda GPS´n (för en stund) och ta mig ut till Fullerön. Det låg c:a 5 km från Västerås. Söderut såg jag regnmoln och att det regnade, men här sken solen. Svängde av på vägen mot Fullerön och såg en skylt som ledde ner till Fullerö Strand, men dit fick man inte ta sin reskamrat så jag fortsatte ner mot Fullerö Kaj. Fanns någon villa till salu, men kan bara fantisera om priset på den ett stenkast från Mälaren. Kom ner till Kajen som var ungefär 15 meter lång. Stället var mer en plats för att sjösätta båtar vid. Själva kajen var inte mycket. Några kort blev det iaf.

Jag fortsatte efter några klunkar med vatten. Jag brukar slarva med drickat på mina turer, men den här gången hade jag eget vatten med mig. Mycket smart drag. Nu körde jag ut mot Barkarö  Björkhagen. Jag behöver väl inte säga att det är bara mindre asfalterade och grus vägar jag väljer. Detta var en mycket smal asfalterad väg. Trodde ett tag att nu var det stopp, men den fortsatta på andra sidan en större vändplan. Det är så härligt att köra sådana vägar, för man ser så mycket fint. Fina vyer i vårt vackra land och fina, ovanliga byggnader och hus. Sådant ser man inte längs med stora vägar. Skulle man sen som jag slå på  niten och ta ett kort så är ju inte det att ens tänka på vid dom stora vägarna.

Jag passerade Strömsholm och kom fram till Hallstahammar. Där tog jag 272:an upp till Skultuna . Vilken otroligt fin väg detta var. Denna skulle jag kunna köra fram och tillbaka på ett tag. Perfekt asfalt. Som ett flygfält. Svepande kurvor. Höger och vänster om vartannat. så gott som hela vägen upp till Skultuna. Att jag strax innan Surahammar råkade in i ett av dom 2 regnskurarna för dagen gjorde absolut inget. Jag bara njöt av vägen. Regnet varade kanske i max 5 minuter så när jag tog en bensträckare vid Surahammar hade det slutat. Jag parkerade vid informationstavlan och tog en klunk vatten igen och smälte den upplevelse jag fått längs denna väg. Stod och smålog när jag tänkte på hur lyckligt lottad man egentligen är. Tänk att få ha möjligheten att ta hojen ut på sådana här ”resor”. Detta uppskattar jag faktiskt mer än en flygresa någonstans i världen. Det är inte min grej liksom. Jag fixar inte mycket sol, då jag bara bränner mig trots alla möjliga solskyddsfaktorer. Jag håller mig gärna i skuggan här hemma så hur skulle det bli på soligare breddgrader. Nä Du och Jag Varadero. Så ska det va.

Jag tog en sväng in i Surahammar. Både bra och lite dåligt när man nu måste ta sig in till orterna. Man tar sig ofta inte den tiden att svänga in och se hur det ser ut. Samtidigt som orterna slipper en massa biltrafik, så förlorar dom nog en hel del kunder. Alla som har barn vet att åker man bil så är ju dom törstiga redan efter 5 km. Med dessa i bilen så blir det ju att man svänger in vid en bensinmack eller kiosk. Sedan ser man förstås någon intressant affär som man besöker. Det ena ger det andra liksom. Lyckan var ändå när jag precis kom in i Surahammar och det visade sig att ett tåg skulle komma. Något visst med dom, då min pappa var lokförare. Efter ett varv i Surahammar så körde jag ut igen mot Skultuna.

Skultuna. Mässing ljusstakarnas mecka. Vid det här laget så började kaffe tarmen att skrika. Tog en snabb sväng in på ICAIMG_1166 för att kolla tillgången på 3 dl mjölk, men hittade inga. Ut igen och satte mig i parken utanför ICA. Bakom mig var det ett litet torg som förstås pryddes av en mässingsskulptur. Riktigt vacker. Letade efter någon text om tanken bakom skulpturen med såg ingen. Bra puts var det på den. Fast det är ju ett måste för att framhäva dess utseende. När jag gick där på det lilla torget såg jag ett Café. Stegen riktades mot fiket för nu var jag kaffetörstig. Insåg att det blev väl surrogat, dvs brygg kaffe, men va gör man. Hittade en bulle med allt möjligt på. Mormors hosta (vanilj kräm) och någon slags sylt i. En sådan blev det. Verkade vara brist på mjölk, så det var grädde som gällde. Tog min bricka och satte mig ute. Solen sken, men i kanterna var det riktigt mulet. När jag satt där och fikade insåg jag vad som ”fattades” i parken. Om man nu kan säga att samhällets mer onyktra innevånare kan saknas i en park. Brukar annars vara en typisk samlingsplats.

Med kaffet urdrucket och bullen uppäten så gick jag in igen med brickan. Pratade lite med personalen på fiket och jag IMG_1167behöver väl knappas säga att en av dom kände till Rimbo. Jag smålog när jag gick ut. Helt otroligt. Klev upp på hojen igen och gjorde en U-sväng för att komma ut på vägen igen. Innan jag åkte ut från Skultuna var jag ner till Skultuna fabriksförsälning. På väg dit så såg jag dom finaste parhusen jag sett på länge. Dom såg så plutte-nuttiga ut. Tog bara en vända in och körde sedan ut igen. Nu skulle nästa mål vara Sala. Till Sala körde jag via Svanå och Kila. Ännu en underbar väg att köra. Precis så som vi hojåkare vill ha dom. Svepande kurvor, en del skarpare. Längs denna väg såg jag den längsta allé av björkar, ja den längsta allén överhuvet taget, jag nånsin sett. Lite komiskt stod det en skylt som varnade för arbetare på väg. Vet ej varför. Det var nog en gammal väg till en gård skulle jag tro. Allén var säkert 1 kanske 1,5 km lång.

Så fint med den lilla kameran då man bara kan stanna till och plockaIMG_1176 fram den ur fickan och ta ett kort. Jag brukar ju se ett och annat när jag är ute och åker som jag gärna vill dela med mig av. Svårt ändå att förmedla känslan när man står just där och ser det man ser. Som dessa helt underbara Enbuskar. Så vackra där dom stod och höll om varandra. Ute på ett fält. Så få av dom kvar. Vet inte sist som jag såg någon här hemma. Inte undra på att dom tillhör dom fridlysta. Dessa träd var mycket eftertraktade bland dom som gör kåsor och andra skålar och skulpturer. Kåsor görs oftast av material från träden där en utväxt kommit i form av en knöl på stammen. Stora sådana brukar bli skålar.

Framme vid Sala parkerade jag hojen och tog mig in till centrum. Sala har jag sagt förut är lite märklig beträffande vart man får köra eller inte. Beslöt att parkera hojen nära centrum och gå in. Det kunde vara skönt att röra på benen lite extra än bara dom ställen jag stannat på förut och bara klivit av hojen. Jag var där runt klockan 17:30 och en del affärer var öppna men många hade stängt för dagen. Satte mig på Stora torget och kollade in. Detta torg var mer likt ett torg man är van vid. Här fanns dom. Sittandes i ett hörn av torget med dom gröna kassarna framför sig och bolaget inom räckhåll. Bredband fanns att tillgå på torget. Sala Kommunhus bakom min rygg hade ett öppet trådlöst nät för gäster. Stiligt.

Klockan hade blivit 18:00 så det var hög tid att dra vidare och nu gick det vidare via Heby – Östervåla – Månkarbo. IMG_1182Fortfarande lite norrut men vid Dannemora rullade det söderut igen. På många ställen så var det riktigt blött på vägen och det hade nyligen regnat. Jag så stor svarta moln fast på något sätt lyckade jag köra runt dom. Några stänk så att visiret blev blött fick jag igen strax efter Dannemora. Väg 292 en kort bit innan jag tog av mot Lyan och Klev. Kvällen började komma och med den sjunkande temperatur. Den ännu varma marken gjorde att dimma bildades. Bilden till höger såg ut som man kunde förvänta sig ett  John Bauer troll sittandes bland träden.

Nu började jag komma tillbaka till kända jaktmarker igen efter en härlig tur med väldigt många fina bilder i minnet. Vad sägs om att färdas med hojen genom en by som kunde vara från ”Alla vi barn i Byllerbyn”. Kåkar alldeles vid vägen och mellan dom vandrade kossor bland bergkullar och träd och en fantastisk grönska i kvällsljuset. Ångrar att jag inte stannade där och tog ett kort.

Till denna tur kommer dom otroligt många avstickare jag gjort från den planerade turen. Jag brukar ha den som ett riktmärke och sen kan det bli lite allt möjligt på vägen. Alla orter blir ju egentligen avstickare då vägarna går förbi dom.

Ha de!








%d bloggare gillar detta: